Man kan få krupp för mindre

Min natt har varit lite avvikande måste jag säga. Den har tillbringats på Astrid Lindgrens barnakut med A. Han vaknade i går kväll och lät inte bra i halsen och i andningen. Det var ingen fara med andningen kändes det som men något var helt klart inte som det skulle. Jag ringde sjukvårdsupplysning och de sa att vi borde åka in. Jag packade in A i bilen och åkte dit och det första man slås av är hur svårt det är att parkera där. Jag parkerade där vi alltid parkerade när vi gick på Babysim med E men det visade sig vara en personalparkering efter klockan 19. Jag åkte och kollade framför entrén men där fanns inga platser förstås.
Då tog jag beslutet att strunta i att det var en personalparkering för där fanns massor av platser så jag åkte tillbaka igen. Parkerade och gick in. Det finns ett garage under också men jag visste inte hur det såg ut där med platser och jag vet att det är astrångt där inne och en massa stora pelare. Eftersom att jag var stressad som attan, nervös och att vi har en ny bil så bestämde jag mig för att jag hellre tar en böter än krånglar ner mig i garaget. Jag kände inte att jag hade tid att krångla med parkeringar.

Väl inne blev vi inskrivna och A fick alvedon mot febern och halsontet för det gör ganska ont när de låter sådär. Krupp var väl teorin att han hade och det var nu två sköterskor som sagt det så det verkade väl troligt. Dessutom hade M läst på nätet och även han sa att det var precis de symtomen som A hade.

Jag borde ju fattat redan när Sköterskan sa att det var mycket folk i väntrummet så det kan ta ett tag, att det kommer bli en lång natt.
A somnade som tur var men jag satt där och väntade, och väntade, och väntade och väntade lite till.
Det blir rätt trist efter ett tag att sitta och iakta alla andra människor som sitter där och väntar så jag kollade facebook, väntade, iaktog, väntade, kollade facebook, väntade osv. osv.

Jag har en bild som på något sätt ska illustrera hur tråkigt jag hade. (Dock är det så att jag kan vara den person i världen som har den absolut sämsta telefonen. Någon måste ju ha det och jag är rätt säker på att det är jag. Det går alltså inte att överföra bilden till datorn och då jag vägrar att ge mig, vägrar att låta en telefon och en dator besegra mig så tog jag helt enkelt kort på telefonen med bilden.)

Så tråkigt hade jag att det kändes som en bra
idé att ta en bild på min sko.

En annan familj som var där redan när vi kom började tala om att ge upp och åka hem, varpå mitt hopp tändes lite att vi då skulle åka fram ett hopp i kön. Den kön som helt orimligt kunde vara särskilt lång vid det här taget för det fanns ju inga människor kvar där. Det gick närmre en timme till och de var fortfarande kvar till min stora förtret. Taskigt att säga så va, men tro mig, på akuten mitt i natten blir man rätt egoistisk.
Jag tänkte resa mig upp och erbjuda mig att hjälpa dem att packa ihop men var rädd att detta skulle väcka deras tävlingsinstinkt så att de skulle stanna bara för att få nöjet att komma före mig. Hon visste ju att de var där före mig. Tro mig när jag säger det för jag såg minen på henne efter det att hon sagt till att de skulle åka hem, fått tillbaka pengarna, packat ihop barnen, fått med sig sin man som frenetiskt letade efter ett litet bildäck till sonens leksaksbil, är på väg ut genom dörren och då kommer en sköterska och yppar namnet........ ALEX. Jag tyckte faktiskt lite synd om henne då, men bara lite för mestadels jublade jag inombords att vi äntligen skulle komma någon vart, jag skulle snart bli fri. Jag hade helt ärligt börjat tänka i banorna om att vi blivit fångade i en skräckfilm och aldrig skulle få komma ut därifrån.
Vi blev placerade i rum nummer 13 och fick vänta ännu mer. A fortsatte sova som tur var men jag hade sjukt tråkigt och skräckfilmstankarna började komma tillbaka. Nästan ännu mer nu faktiskt för det är riktigt deprimerande att sitta i de där rummen. Astrid Lindgrens barnakut är i stort behov av en uppfräschning måste jag säga. De väntar väl på det nya sjukhuset kan jag tänka mig och till dess får det nog vara som det är men det är riktigt trist. När klockan började närma sig fyra vaknade A och fick lite mat och därefter kommer läkaren in till både min och A´s stora glädje. A tyckte det var jättekul och skrattade som bara den.
Hon var jättebra och konstaterade väl ganska snabbt att det var krupp även om A vid detta läge vägrade att yppa något som helst form av läte. Han var fullt upptagen med att undersöka både stetoskop och namnbricka. Han får en så urgullig liten plutande mun när han är koncentrerad och fokuserad på något som han tycker är intressant. När hon hade gått ut igen så ställde vi oss framför spegeln och då började han skratta och hålla låda hur mycket som helst, förstås.
Nu gick det ganska fort för kort efter det att läkaren hade gått kom en sköterska in och A fick en dos kortison och så fick han inhalera lite adrenalin och lite koksalt. Nu skulle bara läkaren ta en sista titt och så skulle vi få åka hem. Hon kommer om en kvart tjugo minuter säger sköterskan och vid det läget kändes en kvart som en hel livstid men jag såg ändå ett slut på det hela..... Det gick 20 minuter.... 30 minuter....... 35 minuter...... 45 minuter....... A började krokna nu och min rygg lika så efter att ha burit omkring på han för att hålla han vaken. Nu började ögonlocken falla på A och även jag kände att jag inte orkade mer nu. Jag hade redan märkt positivt resultat, han var mycket mycket bättre. Jag gick på jakt och hittade läkaren som inte var på väg till oss så det var tur att jag gick på jakt. Hon lyssnade lite snabbt och konstaterade att allt lät bra så vi fick åka hem... ÄNTLIGEN!!!
Nu var det mest spännande att se vilken summa det skulle stå på P-boten, 400 kr, 500 kr eller kanske 700 kr tillochmed. Gissa om jag blev förvånad när där inte fanns någon, jag gick tillochmed runt bilen för att titta så att den inte hade åkt ner. Jag hittade ingen och det blåste inte så jag fick väl ingen då. Helt otroligt och jag känner mig nu officiellt kompenserad för den otroligt taskiga boten vid Pris Extra och allt trubbel den orsakade.

Vi åkte hem och klockan 05:10 parkerade jag bilen utanför huset och jag måste säga att det var längesedan jag kom hem i gryningen och hörde fågelsång. När det sist hände vet jag inte men jag var nog lite intoxikerad vid det tillfället gissar jag och hade inga barn heller. Livet förändras en hel del och hur konstigt det än må låta så föredrar jag nog ändå att komma hem efter en natt som denna.

Nu ska jag kolla till min lilla hjälte som ligger i sin säng och sussar gott efter nattens äventyr.