Vi har pratat mycket mycket om att låta våra barn prova på olika idrotter för att de ska få chansen att testa och se om det är något de faller för och tycker är kul.
Jag ser idrotten som en bra aktivitet där barnen får kompisar med ett gemensamt intresse och samtidigt är motionen så viktig.
Idag vet jag inte vad jag vill. Idag när jag hör talas om det som Patrik Sjöberg med fler blivit utsatta för så vet jag inte vad jag ska tycka längre. Jag hade väl aldrig i min vildaste fantasi en tanke på att jag, om det blir aktuellt att mina barn skall börja med en aktivitet måste göra en bakgrundskoll på tränaren.
Med facit i hand så känner jag, så klart, varför inte. Om det händer på förskolor så varför inte i idrottsklubbar. Som det skrevs om i en artikel i DN, det är ingen vidare kontroll på någon som skall arbeta som idrottsledare.
Det gör ont i mig, det får mig att må illa. Jag känner rädsla för att jag i takt med att mina barn växer upp kommer låsa in dem, kväva dem med min rädsla att något ska hända.
Jag hatar, jag hatar alla de sjuka människor som får mig att känna den rädslan.
Jag avskyr att jag måste prata med E, det gör mig ont att jag måste kväsa E´s öppenhet och oblyghet mot andra människor. Jag måste lära min son att man ska vara rädd för andra människor för vad annat kan jag göra.
Jag känner en enorm sorg över alla de barn som varje dag blir utsatta och utnyttjade.
Jag känner skräck för att jag måste ge min barn luft under sina vingar och låta dem flyga fritt fast jag helst vill låsa in dem för att skydda dem mot allt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar