Just nu känns det riktigt dåligt...

Allt är den där sabla kräksjukans fel, den ger mig sådan ångest.
Vi trodde vi var safe och det var ju ett stort misstag.
M trillade dit i natt

Nu börjar jag tro att jag faktiskt hade galna kräksjukan i söndags och att A blev smittat i den 48:e timmen och hade en inkubationstid på typ 48 timmar och nu har M blivit smittad i den 48:e timmen.

Så jobbigt och vi som hade vänner här på fika igår, jag trodde verkligen att det var lugnt och nu har jag världens ångest att vi smittat dem.

E visste jag inte hur jag skulle göra med idag, han är ju inte sjuk så jag tog han till dagis för att hålla han borta från M (vilket troligen inte hjälper men det känns bättre). Samtidigt har jag då ångest för jag vill ju inte smitta ner någon på dagis. Men som sagt han är ju inte sjuk och vi vet inte om han blir det heller *SUCK*. Hur man än gör så har man ändan bak.

Det blev ju inte bättre av att han fick panik och grät och klamrade sig fast vid mig och sa - Jag vill inte vara på dagis mamma, jag vill följa med hem. Det är ju typ det värsta som finns och får mig att känna mig urkass. Det blir ju alltid bättre jag vet ju det och han har ju jättekul men det är ju föga tröstande när det sista jag ser är hur ledsen han är.

Som grädde på moset så ska M åka till England imorgon och jag blir ensam med barnen i några dagar.
Blir ju jättekul om jag eller E blir sjuk också. Jag går som på nålar och analyserar varenda rörelse i magen och ansiktsuttryck från barnen för att se om något är på G och bara det gör mig illamående.
Jag är verkligen skräckslagen för denna sjukdom och har varit det sedan första gången jag fick den och det är flera år sedan nu.

I natt när M blev sjuk började det snurra i skallen på mig direkt och när jag väl somnade drömde jag mardrömmar. Jag drömde om att jag var på ett sjukhus och det var någon som tog livet av folk där och då blev de som dog zombies och jag försökte gömma mig fast ibland var jag också en sådan där zombie, Helt sjukt!!

Men det är lugnt, jag mår bra

Men det är bara att ånga vidare och hoppas på det bästa, vilket jag iof vet hur det brukar gå.

BORT MED VINTERN OCH DENNA SJUKT SMITTSAMMA J #!"*!!! SJUKDOM VID NAMN KRÄKSJUKAN!!!!!

Vem bestämde att det ska vara så förbaskat svårt att vara förälder?

Det känns som en enda lång kamp för att kunna vara den perfekta föräldern.
En kamp som i alla fall jag tror det är omöjligt att vinna.
Det finns ingen eller inget jag älskar högre än mina barn och jag skulle ge allt för dem ändå räcker inte det.
Varför ska det vara så svårt att hela tiden göra rätt, varför gör jag fel.
Hur kan jag göra fel när jag bara vill dem väl, det borde ju vara plättlätt.

Idag har jag nog slagit alla rekord i att vara en dålig förälder.
Rädsla och frustration är en extremt dålig kombination.

Min historia börjar redan i går när A överraskade oss med Galna kräksjukan.
M sitter och ger han mat när han plötsligt börjar kaskadspy, går att jämföras med tjejen i Exorcisten fast utan det snurrande huvudet.
Då var vi inte helt hundra på att det var kräksjukan men vi blev överbevisade lite senare om jag säger så.

Natten har alltså inte varit den bästa, bättre än jag trodde den skulle bli men det säger ju inte så mycket.
Det är en väldig oro när en sådan liten bebis får magsjuka eftersom att de så lätt blir uttorkade. Jag kommer i håg hur orolig jag var första gången E blev magsjuk och då var han några månader äldre än A.
A är ju inte ens fem månader ännu vilket spär på det dåliga samvetet över att jag inte ammar längre.
Hade jag gjort det kanske han inte blivit sjuk.

Hur som helst så har dagen idag varit lite upp och ner, tvätta och städa undan efter natten samt oroa sig lite över A, som verkar må fin fint så den är troligen ganska ogrundad.
Lägg sedan på den lilla ångesten som byggs upp hela tiden med rädsla över vem som näst står på tur.
Jag är verkligen rädd för kräksjukan, jag avskyr den och jag avskyr när någon i familjen får den.

En annan sak som hör till historien är att E trots att han nästan är tre år jämt och ständigt stoppar saker i munnen. Det är inte det att jag är rädd att han ska sätta i halsen även om det naturligt vis oroar mig också utan mer att han stoppar något i munnen som är farligt.
Han smakar på allt, såpbubblor, tvål, badvatten, kritor, sladdar, ja ALLT.
Han är som en get och han förstår inte att vissa saker kan vara farliga att stoppa i munnen.
Jag känner mig så frustrerad över detta och jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska få han att förstå och sluta göra så. Det räcker ju med att han har fingrarna i munnen och oron över att han fått något farligt på dem, det blir ju inte bättre att han tar allt annat också och stoppar i munnen.

P.g.a. att Galna kräksjukan invaderat vårt hem så har vi handspriten står framme för att sprita framförallt händerna men även andra ställen där jag tycker det behövs.
Jag stod således och spritade A´s säng för att utrota det jag kan (kanske inte hjälper ett dugg men det är psykologiskt bättre i alla fall). Då kommer E med handspriten och jag säger åt han att gå och ställa tillbaka den på bordet, han vänder och går igen. Jag kände dock att jag måste kolla att han verkligen gör det och inte något annat dumt och här har vi det där med sjätte sinnet igen. Han står med pipen till handspriten i munnen.
PANG! en omedelbar oro att han fått i sig och ska bli jättesjuk slår till samtidigt som frustrationen över att han ska smaka på allt och ilskan över mig själv som lät han gå ut med flaskan själv slår till och jag får fullständigt SPEL.
Jag skriker samtidigt som jag lyfter upp han och springer in i badrummet för att skölja hans mun, han blir ledsen förstås och gråter och jag fortsätter att skrika och skälla.
Han blev rädd och jag kände att den frustrerade sidan av mig ville att han skulle bli rädd för att jag så förtvivlat gärna vill att han ska sluta göra så där.
Lika fort som jag brusar upp så lugnar jag mig men han har ju ändå blivit rädd.
Vad för en mamma är jag som skrämmer mitt barn, när jag tänkte till så inser jag ju att det är omöjligt att han skulle fått en större mängd i munnen eftersom att jag var så tätt bakom han så det fanns inte tid för det.

Den jag älskar mest skrämmer jag och det blir så just för att jag älskar han så mycket och skulle inte klara att något händer honom. Snacka om moment 22.

Efteråt pratade jag med han och förklarade varför jag blev så arg och varför jag skrek och bad om ursäkt.
Jag berättade hur mycket jag älskade honom och att jag är så rädd att något ska hända honom.
Det lilla underverket säger då - Mamma är du inte arg längre - Jag svarar - nej jag är inte arg längre. Då säger han - Mamma e du glad nu? Jag svarar - Ja älskling jag är glad nu.
Då tittar han på mig och böjer sig ner och ger mig en jättekram.
Då känner jag ännu mer att jag är en värdelös mamma och förtjänar inte en sådan underbar son.
Varför måste jag få ett frispel, varför kan jag inte tänka logiskt och pedagogiskt.

Jag tror det finns ett citat som lyder så här "Man sårar den man älskar" och det är verkligen sant men gud vad ont det gör.

Mitt allt

Misslyckat Cupcakes bak

Jag hade lovat M att baka cupcakes som han kan ta med till jobbet och bjuda på.
Jag älskar att baka cupcakes och blir därför glad när jag får baka åt någon annan eftersom att jag helst inte ska äta dem själv.

Jag hade sådana planer för dessa cupcakes och allt gick åt skogen.
Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, jag tror säkert att de blir goda ändå och de blev
inte jättefula heller MEN det blev inte alls som jag hade tänkt mig och därför blir jag ändå besviken.
Muffinsen är med chokladsmak och ovanpå är det chokladfrosting, så det kan finnas spår av choklad i dessa cupcakes ;-).

Ska bjuda familjen på dem i kväll har jag tänkt som ett litet test för M har namnsdag idag och det måste ju firas.

En orgie i Choklad till M´s jobb

Familjens cupcakes, lika mycket choklad
men hjärtan istället för violflingor

Tjingeling!

BB med patienthotell lockar fler än det finns plats för.

Är en av rubrikerna i tidningen Mitt i Sundbyberg som jag precis fått i min hand.

"Nu stoppas fritt vårdval för blivande mammor", är en annan.

"Patienthotellet lockar mest när blivande mödrar väljer förlossningsklinik" står det - No shit Sherlock säger jag.
Därefter står det " Vården är däremot densamma på alla BB, enligt landstinget". - I don´t  think so säger jag och det var just det där sista jag hakade upp mig på, "enligt landstinget".

Vem kan bli förvånad över att blivande mammor, och pappor också för den delen för jag tror ändå att de flesta pratar igenom var de vill föda någonstans.
Det är så himla mycket prat om att pappan ska vara delaktig och föräldraledigheten ska delas och det ena med det tredje men innan ungen är född är det bara mamman hit och mamman dit.
Man är ju två hela vägen även innan, och visst är det mamman som drar det tunga lasset, bokstavligt talat men ändå.
Klart man vill föda där det finns plats för pappan att stanna kvar efteråt, det är ju rent grymt att det första som händer när man blivit en familj är att man blir splittrad.

-Hej, grattis du har blivit pappa dörren är där och du är välkommen tillbaka i morgon...
- Grattis nyblivna mamma, oj är du lite trött efter förlossningen. Det är bara att ta nya friska tag för nu ska du vara själv den första natten med din nya lilla kompis här. Det kommer gå bra det faller sig naturligt att vara mamma.
Hell yeaa! men kanske inte de första 24 timmarna.

Min största skräck inför att E skulle födas var inte smärtan, utan att M inte skulle få stanna kvar.
Det var på håret att vi skulle bli igångsatta och då hade vi hamnat på Huddinge istället för BB Stockholm och då hade den största sannolikheten varit att M fått åka hem efteråt.
Det var min allra största skräck och jag mådde dåligt för det. Så ska det ju inte vara, jag ska vara rädd för smärta och för att det borde vara helt fysiologiskt omöjligt att klämma ut en melon genom ett hål lika stort som en citron samt rädsla för att spricka ända från Ystad upp till Haparanda.
Det är så det ska vara, hur bra känns det när man kämpat i 7 år för att få ett barn och så ska pappa inte få vara med den allra första tiden även om det bara är några timmar.
För att inte tala om skräcken att vara ensam med den här lilla krabaten.

Vi ville båda vara med hela tiden även när A föddes fast det var andra barnet. Det är så omtumlade att få barn och så mycket känslor.
När det är andra barnet kanske inte alla pappor vill eller kan stanna kvar pga. av att det finns ett barn hemma också men det ska vara det som styr och inte att det inte finns plats för pappan.

Dessutom kan en förlossning vara rätt tuff för en pappa också även om den inte är det rent fysiskt och så plussar man på alla känslor på det och så sätter sig den trötta nyblivna pappan i bilen och kör hem.
Det är ju näst intill en trafikfara, eller det ÄR en trafikfara.

Det finns så klart olika syn på det och alla kanske inte vill stanna och alla kanske inte är supertrötta och med det en trafikfara etc, etc men jag tror att de flesta i alla fall förstagångsföräldrar vill vara med på BB hela tiden tillsammans.

Dessutom tror jag inte att vården är densamma överallt, inte efter vad jag har hört i alla fall och det påverkar naturligtvis också.

Jag är i alla fall glad att jag fick båda mina barn på det bästa BB som finns nämligen BB Stockholm.
Är ju lite partisk förstås eftersom att jag inte fött någon annanstans, det finns säkert fler bra men jag gillade det med E och hade därför inga planer på att vara någon annanstans när A kom. Som tur är fick jag plats där och slapp fundera på hur jag annars skulle forcerat mig in.

Nog om det nu ska jag sluta svamla och baka cupcakes istället.

Tjingeling!

Före och efter bilder

Kolla in min lilla Gentleman before and after, så här såg det ut vid lunchtid hemma hos oss idag.
A hade dagen till ära klätt upp sig i sina fina julklappskläder.

Före

Efter

Han sitter så rakryggad och väntar på sin lunch men efter en portion Majs och potatis med en liten touch av broccoli samt lite banan och persika dessert så lutar han som tornet i Pisa och ser lite lagom simmig ut på ögonen och leendet på svaj. Kladdet är endast från desserten för huvudrätten hade jag redan sanerat bort från fejjan på han.

Han gillar smakportionerna men är lite trög i starten.

Det roliga är att han alltid ser ut som att han tror att jag tänker förgifta han när han får första skeden.

Lägg speciellt märke till vad stackars gosen Klas fått utstå. Nu blir det raka vägen till tvättmaskinen för den lilla musen.

Efter lite sanering var det dags att för en tupplur, tyckte jag i alla fall och det såg faktiskt ut som att A delade min åsikt.

A med sin sovpolare Hoppsan

Nu i skrivandes stund och med facit i handen så var det där bara att invagga i falsk säkerhet. Jag han knappt påbörja det jag hade tänkt mig (blogga) så började det att låta illa inne från åsnebåset.

Av lätet att döma kunde jag ganska snabbt inse att den här lilla killen inte var riktigt mätt. 

Smakportionen och desserten var tydligen inte tillräckligt ska det vara fint ska det vara flaska också.

Sagt och gjort så gjorde jag minibossen till viljes och nu ligger han och sussar sin lilla lur, mammas lilla husdjur. 

Jag kallar han för husdjuret för han är min lilla papegoja. Han jollrar och låter, flaxar och gillar att sova med saker över huvudet. 

Vill man att han ska sova är det bara att slänga något över huvudet på han, precis som en papegoja.

See for your self!

Lilla tummetotten i munnen också.

Vanligtvis är det Hoppsan eller Klas som får tjänstgöra som huvudbonad men om han kört sin "hela jorden runt" i sängen så löser han det med hjälp av filt eller spjälskydd.

Fyndig kille min lilla A.

Dags att återgå till det jag påbörjade för några timmar sedan skriva adresser på tackkorten jag har gjort så jag kan få skicka iväg dem någon gång. Är hur sen som helst med dem men nu är jag i alla fall i slutskedet.

Tjingeling!

Äntligen!

Har min kära granne kommit hem och vi kunde återuppta våra kaffemöten.
Det är viktigt med kaffemöten och vi avhandlar mycket viktiga saker då.

Ni vet barnens sovmönster, matrutiner, dagislämningar och hämtningar.
Viktiga saker helt enkelt......

Mitt lilla husdjur som tar sig en liten lur....

På eftermiddagen hade E en kompis här på playdate och det innebar mer kaffe och avhandling för mig.
Det visade sig att jag och H har en gemensam bakrund som Mc Donalds medarbetare och det är ju inte fy skam.

Sedan kom M hem och vi kom på att vi behövde handla, E ville inte åka och handla men han gick lätt att muta med en ny bil. Försökte få i han lite mat innan vi åkte men det gick helt åt skogen. Han åt lite men tyckte inte om det och då är det inte mycket att göra.
Det blev en banan på Ica Maxi (så himla bra med butiker som har barnbananer) och på hemvägen blev det Max.

M lade A i säng vid åtta men när han var i väg och tankade bilen fick jag ta upp A igen. Jag hittade han gnällandes i sängen liggandes platt på mage, han behövde rapa.
Sedan var han överlycklig och bara skrattade så jag kunde inte med att lägga han igen så han fick följa med in till E som satt och lekte på sitt rum.
Han hade så kul att jag inte kunde med att störa han med pyjamas och sängen heller så jag städade hans rum medan han lekte och A låg på sängen och skrattade.

När M kom hem igen försökte jag dölja A genom att slänga en filt över han men den lilla förrädaren låg under filten och skrattade och höll låda så det gick åt skogen att dölja att han var vaken.

Nu hade klockan hunnit bli kvart i nio så det blev väldans sent i säng för båda barnen i kväll - Ooops!

Men vi har fyllt förrådet och båda barnen var glada så vem bryr sig om vi inte vinner medaljen för bästa föräldern i kväll.

Tjingeling!

Nytt test

Jag testar nu om det går att blogga från Ipaden för det är ett stort plus i så fall.

Det verkar funka förutom att lägga till bilder men det skulle eventuellt kunna vara sbs fel, eventuellt men inte säkert.

På återseende!

Anna

Ny blogg nya möjligheter

Jag har vid ett flertal tillfällen klagat på metrobloggen och jag har vid ännu fler tillfällen svurit inombords över metrobloggen.
Nu gör jag något åt saken genom att flytta min blogg.

Vi får se om det funkar bättre här.

Detta inlägg är lite av ett test och kanske inte så roligt att läsa men jag måste ju testa mig fram hur denna blogg fungerar.
Jag tror att jag redan hittat något jag gillar skarpt, det verkar som att mitt inlägg sparas per automatik lite då och då, kanske varje minut är inte helt säker dock. Om det är så är det superbra för i gamla bloggen kunde jag skriva ett långt inlägg och så blev det något generalknas och allt försvann, vilket kunde få mig lite lätt irriterad (läs helt galen).

Nu ska jag testa att lägga in en bild och vad passar bättre än att lägga in en på mina favoritkillar.

Det gick ju bra och då ska jag tacka för mig för denna gång och
återkommer inom kort.

Tjingeling!