fredag 25 februari 2011

Vem bestämde att det ska vara så förbaskat svårt att vara förälder?

Det känns som en enda lång kamp för att kunna vara den perfekta föräldern.
En kamp som i alla fall jag tror det är omöjligt att vinna.
Det finns ingen eller inget jag älskar högre än mina barn och jag skulle ge allt för dem ändå räcker inte det.
Varför ska det vara så svårt att hela tiden göra rätt, varför gör jag fel.
Hur kan jag göra fel när jag bara vill dem väl, det borde ju vara plättlätt.

Idag har jag nog slagit alla rekord i att vara en dålig förälder.
Rädsla och frustration är en extremt dålig kombination.

Min historia börjar redan i går när A överraskade oss med Galna kräksjukan.
M sitter och ger han mat när han plötsligt börjar kaskadspy, går att jämföras med tjejen i Exorcisten fast utan det snurrande huvudet.
Då var vi inte helt hundra på att det var kräksjukan men vi blev överbevisade lite senare om jag säger så.

Natten har alltså inte varit den bästa, bättre än jag trodde den skulle bli men det säger ju inte så mycket.
Det är en väldig oro när en sådan liten bebis får magsjuka eftersom att de så lätt blir uttorkade. Jag kommer i håg hur orolig jag var första gången E blev magsjuk och då var han några månader äldre än A.
A är ju inte ens fem månader ännu vilket spär på det dåliga samvetet över att jag inte ammar längre.
Hade jag gjort det kanske han inte blivit sjuk.

Hur som helst så har dagen idag varit lite upp och ner, tvätta och städa undan efter natten samt oroa sig lite över A, som verkar må fin fint så den är troligen ganska ogrundad.
Lägg sedan på den lilla ångesten som byggs upp hela tiden med rädsla över vem som näst står på tur.
Jag är verkligen rädd för kräksjukan, jag avskyr den och jag avskyr när någon i familjen får den.

En annan sak som hör till historien är att E trots att han nästan är tre år jämt och ständigt stoppar saker i munnen. Det är inte det att jag är rädd att han ska sätta i halsen även om det naturligt vis oroar mig också utan mer att han stoppar något i munnen som är farligt.
Han smakar på allt, såpbubblor, tvål, badvatten, kritor, sladdar, ja ALLT.
Han är som en get och han förstår inte att vissa saker kan vara farliga att stoppa i munnen.
Jag känner mig så frustrerad över detta och jag vet uppriktigt sagt inte hur jag ska få han att förstå och sluta göra så. Det räcker ju med att han har fingrarna i munnen och oron över att han fått något farligt på dem, det blir ju inte bättre att han tar allt annat också och stoppar i munnen.

P.g.a. att Galna kräksjukan invaderat vårt hem så har vi handspriten står framme för att sprita framförallt händerna men även andra ställen där jag tycker det behövs.
Jag stod således och spritade A´s säng för att utrota det jag kan (kanske inte hjälper ett dugg men det är psykologiskt bättre i alla fall). Då kommer E med handspriten och jag säger åt han att gå och ställa tillbaka den på bordet, han vänder och går igen. Jag kände dock att jag måste kolla att han verkligen gör det och inte något annat dumt och här har vi det där med sjätte sinnet igen. Han står med pipen till handspriten i munnen.
PANG! en omedelbar oro att han fått i sig och ska bli jättesjuk slår till samtidigt som frustrationen över att han ska smaka på allt och ilskan över mig själv som lät han gå ut med flaskan själv slår till och jag får fullständigt SPEL.
Jag skriker samtidigt som jag lyfter upp han och springer in i badrummet för att skölja hans mun, han blir ledsen förstås och gråter och jag fortsätter att skrika och skälla.
Han blev rädd och jag kände att den frustrerade sidan av mig ville att han skulle bli rädd för att jag så förtvivlat gärna vill att han ska sluta göra så där.
Lika fort som jag brusar upp så lugnar jag mig men han har ju ändå blivit rädd.
Vad för en mamma är jag som skrämmer mitt barn, när jag tänkte till så inser jag ju att det är omöjligt att han skulle fått en större mängd i munnen eftersom att jag var så tätt bakom han så det fanns inte tid för det.

Den jag älskar mest skrämmer jag och det blir så just för att jag älskar han så mycket och skulle inte klara att något händer honom. Snacka om moment 22.

Efteråt pratade jag med han och förklarade varför jag blev så arg och varför jag skrek och bad om ursäkt.
Jag berättade hur mycket jag älskade honom och att jag är så rädd att något ska hända honom.
Det lilla underverket säger då - Mamma är du inte arg längre - Jag svarar - nej jag är inte arg längre. Då säger han - Mamma e du glad nu? Jag svarar - Ja älskling jag är glad nu.
Då tittar han på mig och böjer sig ner och ger mig en jättekram.
Då känner jag ännu mer att jag är en värdelös mamma och förtjänar inte en sådan underbar son.
Varför måste jag få ett frispel, varför kan jag inte tänka logiskt och pedagogiskt.

Jag tror det finns ett citat som lyder så här "Man sårar den man älskar" och det är verkligen sant men gud vad ont det gör.




Mitt allt







Inga kommentarer:

Skicka en kommentar