Jag har många gånger hört hur mycket jobbigare det blir med två barn jämfört med ett barn.
Helt ärligt har jag väl skakat lite på huvudet åt detta och känt att, How hard can it be?
Ja hur svårt är det egentligen att ha två barn?
Inte så svårt kanske men det är väligt mycket jobbigare. Logistiken är en hel vetenskap och ska vi åka bort om så bara för en natt så är bilen fullpackad till bristningsgränsen. Det är vagnar och kläder, barnmat och vällingflaskor. Resesäng och favoritnallarna.
Jag har också hört att man inte tar lika mycket kort på andra barnent, inte gör lika mycket saker med andra barnet. Här har jag alltid tänkt att, det blir väl vad man gör det till.
Jag gör inte lika mycket nu som när E var liten. Jag hinner inte lika mycket för E ska hämtas klockan tre. Dessutom blir det full fart hemma på eftermiddagen och då är det bra om man hunnit ta tag i saker såsom tvätt och diskmaskin innan dagishämtning. Detta för att få lite egen slappartid när barnen har somnat.
När E var liten gick vi på babysim. Det var jättemysigt men ett helt företag att ratta runt och då var vi två. Det är en hel del logistik att bada med en bebis och ja skulle aldrig utsätta mig för det själv vilket skulle vara det enda alternativet nu då vi inte kan göra det på helgen för E kan ju inte följa med och bara sitta och titta på.
Det handlar inte om ovilja utan om överlevnad. Jag vill få en hyfsat dräglig vardag och jag orkar inte ta mig för så mycket aktiviteter då för det finns inga krafter kvar då till min andra älskling som också behöver en alert mamma. Kort däremot det knäpper jag på A lika mycket som på E, jag är manisk med min kamera.
Det finns andra skillnader också och det är utvecklingen av barnen. A kryper inte ännu och hade det varit E hade jag haft hybris och troligen googlat som en galning, ringt BVC och alla möjliga specialister för att utreda vad som var fel på mitt barn. E kröp vid sju månader och A är nu nio månader men jag har mognat i min roll som mamma och insett att alla barn är olika. Faktum är att jag kan se fördelarna med att A inte kryper.
Han sitter alltid kvar på samma plats som där jag lämnade han. Jag kan gå på toaletten och det värsta som kan hända då är att han blir arg och börjar skrika. Jag kan ha finvasen stå kvar på tv-bänken och jag behöver inte byta ut soffbordet som är väldigt lågt och extremt klättervänligt för en nyfiken liten rackarkott.
Självklart vill ja att han utvecklas, men i sin egen takt. Han är en livsnjutare och är till vardags nöjd med att sitta på sin lilla rumpa och leka, och vem är jag att döma han för det.
Annat är det när det kommer till E som är min första och alltså gör det helt legetimt för mig att psyka ur gällande hans utveckling. Han är inte det minsta redo att sluta med blöjor vad det verkar. Inte ett dugg intresserad av potta och verkar inte känna av det minsta när han behöver gå. Vi har inte "tränat" jättemycket men han VILL ju inte och jag vill inte tvinga han. Detta är mitt ok just nu för det vore ju skönt att slippa varma blöjor under sommaren men men vad gör man.
Så är det skillnad på att ha ett eller två barn, ja det är det om ni frågar mig.
Jag har nu blivit tillfreds med mig själv och insett att jag inte kommer att göra lika mycket på min mammaledighet som när jag var hemma med E och har därför inte dåligt samvete längre.
Jag strävar inte efter det och tar dagen lite mer som den kommer.
Det är dubbelt så mycket jobb med två barn men man får dubbelt så mycket kärlek också och kärlek vinner alltid.
