Film är härligt och ABBA är rätt stora va?!

Regnet öser och jag har precis drömt mig bort en stund till tonerna av Dancing Queen, I have a dream och Gimmie! Gimmie! Gimmie!.

Mamma Mia är väl en må bra film om någon. Underbar miljö, fantastisk musik och handlingen är underhållande.
Det känns lite udda att se Pierce Brosnan, Stellan Skarsgård, Colin Firth och Meryl Streep brista ut i sång i tid och otid men de gör det med bravur så varför inte.

Musikalen är fantastisk, den sista föreställningen började klockan 16:00 på Cirkus och jag var där, alla var där. Björn och Benny, Agneta Fältskog, Tommy Körberg, Thomas Ledin, Krister Henriksson, Kristina Lugn och jag. Okej ALLA kanske inte var där men många var det i alla fall.
På slutet stod hela Cirkus upp och applåderade och jag fick både gåshud på armarna och tårar i ögonen.
För ett ögonblick glömde jag bort det faktum att jag med största sannolikhet skulle brinna inne om det började brinna just då för jag satt längst in längst upp. Om så var fallet hade jag åtminstone lämnat in med en fin upplevelse på näthinnan.

När jag tittar på filmen undrar jag om ABBA någonsin kommer gå ur tiden. Jag undrar om jag verkligen förstår hur stort det är, jag tror inte det. Det är så många år sedan bandet splittrades och det är så anonyma men ändå så stora. Musikalen har spelats på tio olika språk och över 45 miljoner människor har sett den, det är galet mycket folk.

Jag får så många olika känslor när jag tittar på filmen. För det första vill jag åka till Grekland, jag får en enorm längtan efter att dansa så jag antar att nästa tjejkväll får bli på Golden Hits där man kan skaka sina lurviga till med största sannolikhet ABBA. Jag kan inte låta bli att känna mig lite stolt  över att vara Svensk när jag ser Benny Andersson sitta vid pianot under Dancing Queen framträdandet i filmen.

Det är lite stort och ganska coolt faktiskt.

Bra film och har ni inte sett den så gör det för jössenamn, skynda, skynda, skynda nu på en gång det regnar ändå.