Jag ville att han skulle ta in dem i sitt rum igen, han var inte överrens med mig i den frågan.
Ingen av oss vann.
Nu står leksakerna i en stor påse i hallen för att tas ner i källarförrådet på obestämd tid.
Jag avskyr att hamna i dessa situationer och jag avskyr att behöva göra som jag gör men jag kan inte finna mig i att han fullkomligt struntar i vad jag säger. Redan när han lastade ut sakerna talade jag om vad som gällde, de måste tillbaka in i rummet igen. Jag talade om vad som skulle hända om han inte plockade in dem och jag gjorde det många många gånger. Jag känner mig som en häxa men det är precis det här beteendet jag inte vill vara med om. Det är klart att det inte går att begära hur mycket som helst av en treåring när det kommer till städning men att stoppa mängder av leksaker i en skottkärra, gå ut och hälla dem på vardagsrumsgolvet, och i flera omgångar dessutom. Då känns det inte för mycket begärt att han ska klara av samma resa fast åt andra hållet.
Jag kanske har fel men det har nog om en massa andra saker också.
Det känns jäkligt jobbigt i alla fall och värre lär det väl bli när han i morgon blir varse om att han inte har leksakerna att tillgå. Det jobbiga men E är att när man är i sitt värsta raseri och skäller och gormar om att leksakerna plockas bort osv. så är han helt lugn och börjar ställa fråga.
- Vad händer då?
- Ska William (hans kompis) få min Mac-lastbil.
- Ska fattiga barnen få leksakerna?
- Är William ett fattigt barn?
- Ska du ta den lastbilen också?
Faktum är att det nästan retar mer gallfeber på mig att jag ska behöva svara på alla frågor när jag är überarg. Jag har ju inte ens svar på frågorna eftersom att jag bara tänkt att plocka undan leksakerna ett tag. Det är som att han ser igenom mig och förstår att det här är bara för en begränsad tid och jag kan minsann vänta ut henne.
Det är ju bara det att jag så gärna vill att han ska veta hur man beter sig, vilket jag kanske inte visar på bästa sätt med att bli arg men pedagogiken fungerar inte alltid som den ska. Jag älskar ju det där lilla krypet och det gör det så mycket svårare när man måste visa vilka konsekvenser det blir om man inte plockar undan efter sig.
Det är en hel vetenskap det här med barnuppfostran, ÄR det någon som faktiskt vet hur man gör, PÅ RIKTIGT!
Nu sover han, och jag känner mig som en urvriden trasa.
A har fått en tand förresten.
Han fick E´s välling också, jag var så upprörd och stressad så jag tog fel.
Undrar hur magen mår av det?
Det lär jag märka....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar