Jag vill inte..

Är nog de tre mest använda orden hemma hos oss just nu.
Jag vill inte äta...
Jag vill inte gå hem.....
Jag vill inte ta in min sparkcykel....
Jag vill inte gå och lägga mig.....
Jag vill inte städa undan mina leksaker......
Jag vill inte klä på mig......
Jag vill inte ha strumpor.....
Jag vill inte ta tröjan först, jag ville sätta på byxorna först.......
Jag vill inte åka bil.....
Jag vill inte gå in.....
Jag vill inte bada....
Jag vill inte tvätta håret....

Ja ni fattar nog vad jag menar.

Man kan tro att man har koll på en treårings envishet men man inser när man har en treåring att man varit helt clueless. En åsna är medgörlig i förhållande till en treåring.
Det är också ganska vanligt förekommande med orden "Jag kan själv" och med en dåres envishet försöker han knäppa jackan eller öppna korken på vattenflaskan.
Det är jättebra att han försöker och vill själv men jag försöker också säga att ibland måste man be om hjälp, det måste alla göra lite då och då.
Jag talar för döva öron...
Det går heller inte att hota hemma hos oss har jag märkt.
Idag när han inte ville ta in sin sparkcykel sa jag att då får den stå så kommer något annat barn och tar den. Väldigt dumt sagt eftersom att jag borde kunnat förutse vad han skulle svara. - Då får något annat barn ta den då..... Den osynliga väggen man dagligen stångar sig blodig emot dyker upp som en vid det här laget kär gammal vän. Ny strategi, "Jag kommer stå här till dess att du tar cykeln med dig. Vi kan stå här ända till pappa kommer hem". Jag inser ganska snabbt att det är precis det som kommer att hända. Vi kommer verkligen stå där när M kommer hem, en och en halv timme senare. Det går inte så bra det här inser jag och tar till det sista jag kan komma på. "Det blir ingen tv för dig på hela kvällen" han börjar gå mot cykeln. "Inte i morgon bitti heller" Han tar cykeln och börjar röra sig mot porten om än ganska motvilligt. Jag känner segern sötma komma över mig och inser att det är det enda som gäller alltså. Hota med tv-förbud. Att det sedan känns helt galet att vår treåring är helt tv-beroende är en helt annan sak, nu är jag bara glad att jag har något att ta till när den där envisheten gör sig påmind.