Barnkalas i all ära men vem tycker egentligen att det är kul.
Vi vill nog gärna inbilla oss att barnen tycker att det är superkul att bjuda 15 kompisar på mat, saft, fika, tårta och popcorn, men är det verkligen så.
Vi föräldrar springer benen av oss för att hitta de perfekta inbjudningskorten, tallrikar som matchar temat och sugrör i kulörta färger.
Vi dukar bordet i konstens alla regler och sätter samman en mental lista på aktiviteter att roa barnen med när det kommer.
Så kommer dagen då det är dags för kalas och gästerna börjar strömma in. Och vad händer då.
Inom 5 minuter så är det fullständigt kaos. Alla gör allt för att överrösta varandra och höras mest.
Det brottas, leks, gapas och skriks. Man försöker förtvivlat att göra sig hörd men vill samtidigt inte att kalasgästerna ska gå hem och säga att den där mamman hon skällde mest så dit vill jag inte gå igen. Så med andra ord är det lika bra att låta dem hållas.
När det är dags för fika och man efter mycket tjat fått barnen att sitta på sina stolar och plockar fram tårtan. Ni vet den som man har lagt ner all sin energi att baka alternativt att man har betalat en jäkla massa pengar för att få den perfekta Blixten McQueen tårtan. Då känns det så där att en efter en börjar gasta, "Jag vill inte ha tårta", "Jag vill ha glass istället", "Får vi inga sådana kakor", "Jag tycker inte om tårta" osv. osv.
Sedan blir det ett herrans liv runt bordet i fem minuter och sedan springer alla därifrån och börjar härja någon annanstans. Att få dem att sitta still och vara tysta medan födelsedagsbarnet öppnar presenter är också en omöjlighet för då ska alla tala om vilka saker de har hemma och vem som har vad och vem som har bästa presenten osv osv. och eftersom att A-L-L-A ska göra det så blir det ganska ljudligt även då. Alla vill förstås sitta närmast födelsedagsbarnet och se bäst, med påföljden att alla sitter på varandra och ingen ser något alls.
Därefter så börjas det att tjatas om fiskdamm och skattjakt och faktum är att de helt ärligt inte bryr sig ett smack om vare sig fiskdamm eller skattjakt för de vill bara ha godispåsarna.
Jag vet inte inte vad vi föräldrar har gjort för att skapa dessa kalasmonster men jag känner mig rätt säker på att det är vårt fel.
Några tumregler jag ska försöka hålla mig till (läs försöka, det är inte säkert att jag är så klok när det väl kommer till kritan) då det är dags för Alex kalas är följande:
1. Begränsa antalet gäster, alla leker ändå inte med varandra och det är omöjligt att ha ett organiserat kalas med med för många barn.
2. Lägg ner ambitionsnivån när det gäller dukning, tårta osv. barn gillar när det är enkelt. Kladdkaka glasspinnar och saft kommer man långt med
3. styr upp från början, skippa den fria leken för den spårar bara ut. Fri lek får de så mycket ändå. Det finns ju enkla kalaslekar som presentleken, sätta svansen på åsnan och dansstopp.
4. Om det är föräldrar som stannar så bjud på kaffe men skippa att tänka som den perfekta värdinnan att gästerna ska underhållas. De är där för att deras barn är där på födelsedagskalas. Rätt fokus, ingen förväntar sig att de ska bli underhållna de pratar med varandra eller hjälper till med kalaset. Det är bara du själv som tror de har förväntningar.
Påminn mig om det här inlägget om jag spårar ur inför Alex kalas eller gnäller efteråt om jag inte har hållit mig till dessa enkla regler.
