Gröten

Om det går löss på dagis är det inte så bra att äta mannagrynsgröt och kladda över hela sitt hår. De ser precis ut som små vita ägg. Inte för att jag vet hur lusägg ser ut, men eftersom att jag inte vet det så kan jag tro att mannagrynsgröt är lusägg. Faktiskt, kan jag det.
Det är inte så konstigt väl.
I går trodde jag att sand var lusägg.

Skickat från min iPhone

Mindre festligt idag..

Jodå, visst var det fest i lördags och det fick man ju känna på i går.
Den där festformen som man hade i sin ungdom, den finns inte i dag.
Dessutom är vi lite kräsna när vi går på lokal.
Sturecompaniet i all ära men att inte kunna fixa drinkar är lite low class måste jag säga.
Där är det bara groggar som gäller för fort ska det gå. Antagligen funkar det där för stekarna dricker väl mest Red bull/vodka i alla fall.
Men kul hade vi och klädkrisen löstes med en snabb shoppingrunda.

Hur som helst så landade vi i vardagen idag med buller och brak. Fästingvaccinering för hela familjen förutom A men han får ju åka med ändå så det kvittar liksom.
Lite tårar, skrik och panik blev det men på det stora hela gick det bra. En tatuering i form av en fästing blev det som belöning från vårdcentralen och E valde den själv.
Jag hade kanske inte valt just en fästing men det är ju inte jag som ska ha den heller.

Efter blev det en tur till apoteket för att köpa luskam. Det känns ju sådär måste jag säga, det känns liksom lite olustigt. Jag vet ju att det går på förskolor och skolor mellan varven och det är ju inte ens säkert att barnen kommer att drabbas men det kliar liksom över hela mig bara jag tänker på det.
Vem minns inte lus Mia i Madicken och så känns det som att man vill duscha barnen och skrubba till man blir blå för att lusrackarna inte ska frestas. Men det kvittar ju det vet jag, det bara känns som att man vill göra så.
Det kliar på mig nu bara för att jag skriver det här.
Känn efter själva förresten om det inte kommer klia lite på er nu när ni läser. Lite i huvudet, och så kanske lite i nacken också. Är det inte så? Att det kliar lite nu.

Efter apoteket var det dags för belöning och vi styrde kosan mot McD för att köpa glass.
Nästan framme fick A spelet och börja gasta som besatt. Man hör på han när han är arg och när han är olycklig. Det här var det olyckliga skriket. Guess What! Så klart, Hoppsan var inte med i bilen.
Det var ju bara att vända och trots att det är nära kändes det som en evighet eftersom att A sände hela vägen på högsta frekvens.
Han var inte på Apoteket till min stora förtret, in på VC igen och där var han.
Det känns inte helt bra att glömma ett ting som klassas som en sanitär olägenhet på en allmän vårdinrättning. Jag är förvånad, men tacksam förstås, att hon gav den till mig och inte ringde smittskyddsinstitutet istället.

Därefter åkte vi tillbaka och köpte glass och alla var glada.

Slutet gott allting gott!

Livet ÄR en fest!!!

Woop Woop! Klackarna i taket på Sturecompaniet.

That´s it!!

Jag har inga kläder!!
Nu är det officiellt, jag har I-N-G-A kläder.
Utgång i morgon och jag går just nu igenom en mindre kris.
Den som säger I-lands problem får en smäll.
Jag går ut typ 3 gånger om året och då vill jag känna mig liiiite fin och just nu motarbetar min garderob den känslan.

Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!

Resultat

Resultatet för dagens Bellman är 27:21.
Det är en förbättring från förra året med ca. 6 minuter vilket man väl ändå får vara nöjd med.
Det finns dock en sak som stör mig och det är att jag sprang hela loppet och var kissnödig.
Försök själva att springa fem kilometer med benen i kors.
Jag hade mer att ge men kunde inte släppa ut det för då hade jag kissat på mig.
Det kändes inte som att det var ett så viktigt lopp för mig att det var värt att göra i brallan.
Det kanske man gör om man är på väg att vinna vasaloppet, men inte på en bellmanstafett.
Taskig planering helt enkelt och jag var rätt sugen på att dra upp i skogen istället för att följa banan men då skulle ju tiden varit ännu sämre.
Så jag är nöjd med tiden men kände att jag hade krafter till att ha kunnat ge mer.

Jag fick ett träningspass i alla fall och det var väl tur eftersom att det blev en El Maco till lunch.
I´m loving it....
Det är McD´s bästa påfund, bättre än Big Mac.
Eller kanske inte ändå.
Hm, dött lopp får det bli dem emellan.

Dags för sängen annars kommer jag att sticka i väg och köpa en burgare nu för jag är ashungrig, eller gå loss på Pollypåsen i skåpet.

God Natt!

I morgon gäller det

I morgon är det dags att leverera på riktigt.
Än en gång har jag halkat in på ett bananskal i M:s lag i Bellmanstafetten.
Av någon konstig anledning så lyckas alltid hans jobb anmäla sig men lyckas aldrig med att ha ett fullt lag.
Men inte gör det mig något, jag ställer upp och springer med en rasande fart i den blåa tröja som tilldelades mig redan förra året.
Det jobbiga nu är att det betyder något att lyckas, att förbättra mig och det ganska mycket också.
Jag har ju sprungit en hel del mer i år än förra året, ja än någonsin förut egentligen och då ställer man ju högre krav på sig själv.
Som alltid, det går ju inte bara att göra något för att det är kul, H-E-L-T utan krav på prestation. NÄPP! Icke sa nicke, inte en chans om man är en tävlingsmänniska som jag.
Tyvärr har jag ju lite halvtaskigt självförtroende så medan ena jag peppar mig själv för att prestera bra så bryter andra jag ner mig själv med tankar att det kommer gå åt pipsvängen.
Det är ju lite dumt förstås och det talar den tredje jag om för mig mest hela tiden men ingen av mig lyssnar förstås på det.
Visst är det jobbigt när man vet att man har rätt men ändå inte lyssnar på sig själv.

Nåja, önska mig lycka till!

God natt och sov gott!

Hell Hour

Alltså hur hanterar man hell-hour i en normal familj.
Jag räknar oftast min familj som en normal familj, nu är ju jag lite partisk förstås men vem bestämmer vad som är normalt egentligen, så ja vi är en normal familj.

Det är en fullständig omöjlighet att få middagen på bordet under ordnade och fredliga former.
Ungefär samtidigt som jag är mitt i matlagningen, så där så att det inte går att avbryta och sticka till Mc Donalds istället men heller inte är minutrar i från att ligga avsvalnad på tallriken, så är det som en bomb briserar i den lilla och larmet går. Nu pratar vi inte ett lugnt och sansat larm utan ett larm som låter över hela området och hans ansikte skrynklar i hop sig och antar en ganska så röd ton. Om jag dessutom då inte agerar och rycker ut på en gång eftersom att jag gör ett desperat försök att få korv-stroganoffen att inte koka torr och riset att bränna fast, utan bara fräser åt han att sluta, så utökar han hela showen med att lägga sig på golvet och utstöta små andnöds läten blandat med hulkande och färgen i ansiktet är nu illröd och små svettdroppar bryter ut i pannan på han.
Jag är nu helt inne i slutfasen och kan inte göra annat än stressat se på och göra en hastig bedömning att han troligen inte får ett slaganfall så där på stört så jag bestämmer mig för att maten får gå före i alla fall,
då reser han sig plötsligt och får ett oerhört sorgset och förnärmat uttryck i sitt lilla ansikte och lommar i väg och sätter sig i soffan. Storebror som är snällheten själv i dessa lägen kommer då hastigt springande för att hämta Hoppsan och leverera till lilla dramaqueenen som nu sitter i soffan och hulkar.
Nu när maten äntligen är klar och bara dukningen återstår så känner jag att jag kan ta någon minut och sätta mig med min minsting och försöka bli sams för att ev. få någon form av middagsro.
Han kryper upp i min famn och pressar sin lilla svettiga panna mot min och jag ångrar genast att jag fräste åt han och blev arg.
I mitt stilla sinne tror jag nu att allt är frid och fröjd och försöker resa mig för att duka.
Det var dumt för nu skrynklas ansiktet i hop igen och tårarna börjar spruta medan larmet tjuter.
Jag förstår ju att han är hungrig och försöker desperat att förklara.
- Mamma ska duka
Uääääääääääää!
- Mamma ska fixa korv.
Uääääääääääääääää!
- Du ska få korv
UÄÄÄääääääääää!
- Mat
UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
- KORV!!!

Lirka, lirka, trösta, pussa, gosa....... Tyst... Puh....
Nytt försök, snabbt som attan fram med maten och sätta han vid bordet.
Först ett leende, sedan förvrids minen och larmet går.. I-G-E-N.
Men vad är det nu då, jag känner frustrationen öka medan jag plockar fram mat till E och i tanken tänker att jag själv också är ganska hungrig.
Jag vet ju att han är hungrig, men varför äter han inte då.
HUR SVÅRT SKA DET VARA!
Ställer fram mjölk, men, nä hä, inte det heller.

Nu förvandlas jag till den här mamman som jag inte vill vara, den som skriker och smäller i skåpsdörrar.
Ventilerar min frustration och börjar om.
Tar han i famnen, lirkar, lockar, pockar och gosar.....Tyst.... Puh
Tillbaka till stolen, inväntar utbrottet medan jag hämtar min egen mat.
Sätter mig på stolen och vågar knappt börja äta, än mindre andas.
Då får jag se hur han sitter och moffar i sig maten med ett nöjt leende på läpparna.
Med munnen full av mat hör jag bara...
- Maaaammaa
Jag svarar -Jaa
- I love you!

Vad säger man?

Tre små ord, som dessutom sägs med mat i munnen och allt är förlåtet.
Han har förlåtit mig för att jag skrek och jag har förlåtit han för att han helt i onödan betett sig som ett pain in the ass den senaste halvtimmen.
Och båda vet att i morgon kommer samma procedur utspela sig igen för hell-hour den kommer imorgon också, liksom nästa dag och dagen efter den...

Ibland blir jag bara trött...

Jag blir trött på fenomenet facebook och ändå kan jag inte låta bli att vara inne och kolla på allt.
Det senaste som stör mig är alla inlägg till olika företag, grupper etc som gillas av än den ena, än den andra.
Det är Karin som skriver till H&M och klagar på att kläderna är för sexiga eller Jill som skriver till gruppen Nej Tack till moské i Sverige och yttrycker sina åsikter som mest är gamla och trötta.
Fattar inte folk att det här sprids som en löpeld, fattar de inte att det kan ligga dem i fatet.
Det är som bäddad för missuppfattningar när man skriver inlägg. Personer som skriver inlägg är oftast inte insatta, har ganska bråttom och de som läser känner inte den som skriver så det är helt omöjligt att läsa mellan raderna eller se olika nyanser i texten.
Det är så lätt att skriva inlägg på fejjan i ren affekt och sedan sitter man där i diskussioner som man inte kan ta sig ur. I ett forum på internet dessutom, där så fort du postat en inlägg lämnat över rättigheterna till dina egna ord åt någon annan, i detta fall facebook.
Undra hur många som slås av tanken att en potentiell framtida arbetsgivare skulle kunna läsa vad som skrivs. Kanske blir det till och med så att Kajsa med samma kvalifikationer som Stina får jobbet i stället för Stina eftersom att Stina figurerat i allehanda diskussioner på facebook.
Man kan prata om yttrandefrihet till dödagar men till syven och sist är det ändå du som står där med brallorna nere när du stuckit ut hakan lite för mycket.

Missförstå mig rätt nu, det är inte alls så att jag tycker att man ska tiga och rätta in sig i ledet och försöka vara så osynlig som möjligt, absolut inte men kanske är inte facebook det rätta stället att göra sin röst hörd alla gånger.

Sedan måste jag få in rätt inställningar på min egen sida så att jag slipper se alla dessa gillningar och slipper reta upp mig så på dem. Jag retar alltså egentligen inte upp mig på gillningarna utan på själva inläggen och diskussionerna som blir till följd av dem. Problemen är att de kommer upp på min sida för att någon har gillat dem och då kan jag inte låta bli att läsa vilket är en direkt negativ konsekvens av min nyfikenhet.

Barnfri helg..... eller något åt det hållet åtminstone.

Barnen har varit hos farmor och farfar lördag till söndag.
Vad gör då vi kan man undra, festar loss på stureplan?, käkar romantisk middag på tu man hand på gondolen?, checkar in på spahotell och glider runt i en superskön badrock i 24 timmar.

Nej, nej vi började med en joggingtur på 1,7 mil, därefter städade vi barnens garderober och plockande bort sådant som var urväxt.
Middag på tu man hand blev det, i alla fall om man bortser från alla andra som käkade på Kista Foodcourt.
Vi körde ett shoppingrace utan dess like och höstekiperade barnen från topp till tå.
Vi till och med köpte vinteroverallerna, så jäkla sjukt att köpa vinteroveraller innan augusti ens är slut.

M sa att vi borde kolla på det och jag skrattade rått och hånade han som trodde att vi skulle hitta overaller redan. Jag fick äta upp mina ord ska ni veta och nu är vinterstassen handlad.

Han passar in i inredningen eller hur?!

I dag blev det lite mer mamma - och pappalyx.

Brunch på Clarion Sign

Det var jättegott men vi är lite brunchovana och det är lite för mycket småbarnsföräldrar över oss så vi åt lite för fort. Stressen att äta sitter djupt rotad. Det är som att så fort vi äter en måltid tillsammans så blir vi knäpptysta och kastar i oss maten. Det kan ju beror på att i de flesta fall, ja nästan alla fall där vi äter tillsammans så har vi en huligan med oss och då är det lika bra att vara snabb.

Brunchen var jättetrevlig och det fanns mycket gott. Dessertbordet var helt i min smak, kolla in.

Mini cupcake, Keylime pie, en chokladtårta to die for
och mycket, mycket mer.

Det fanns självklart våfflor, blåbärsplättar och french toast. Det fanns smothie, miniburgare, bacon and scrambled egg, ceasarsallad, färskpressad juice, supergoda marinerade melonbitar, ostar och...

ja hur mycket som helst kändes det som.

Jag har aldrig käkat brunch ute förut faktiskt så jag har inget att jämföra med men jag blev mätt och belåten så jag tyckte att det var kanon.

Efteråt behövde vi en promenad så då gick vi till Gallerian och köpte lite presenter till barnen.

Vi hade ju trots allt varit utan dem i 30 timmar.

Wiihaa!

En liten kana till Sprallan och en sparkis till E.

Ja ja, det är något fel på oss jag vet fast det finns lite baktanke bakom också.

Tanken är att E ska åka på sparkisen hem från dagis så går det lite fortare. Vi kanske inte behöver stanna vid precis varenda liten sten och tuva eller peta på varenda staketpinne vi går förbi.

Tanken med Sprallans kana är att han kanske kan hålla sig till att klättra på den istället för på varenda möbel vi har här hemma, fast det lär nog stanna vid ett önsketänkande.

Barnen hade haft det toppen med bad och lek i massor.

Fast Sprallan betedde sig som att vi inte hade setts på flera veckor när vi kom.

Han kramades länge, länge, först M och sedan mig.

Därefter lämnade han inte vår sida för säkerhets skull.

Mys med pappa.

Hemma hade vi lite klädprovning och Sprallan älskade sin nya jumpsuite.

E har en likadan men han var inte lika förtjust i sin. Däremot Buzz - tischan, den gjorde succé och det gjorde även de nya jeansen.

Jag älskar min nya overall

Who is Buzz Lightyear now!

Vi har alltså haft ett barnfritt dygn med näst intill 100 % fokus på barnen.
Det har varit så bra, det är en befrielse att ha garderoberna fixade. Det har hängt över oss hur länge som helst. Att vi, en vecka efter semestern köpt vinterkläder är nästan skrattretande. Det trodde jag A-L-D-R-I-G skulle kunna hända, men det känns skönt. Även om jag står fast vid att det är helt absurt att det finns overaller i affärerna redan nu.

Nu är det ny jobbvecka och jag ser redan fram emot nästa helg för då blir det utgång med tjejerna, Woop, Woop!!

Oh my god!!

Det är bara 30 dagar kvar till årets utmaning.
En månad, E-N... *nervös svettatack*

Jag har nog inte sagt vad det är jag ska göra förresten.
Det tänker jag inte heller, det känns som att det betyder otur.
Vissa av er som känner mig vet redan och ni som inte känner mig kan säkert räkna ut själva vad jag ska göra.
Ni andra får helt enkelt hänga kvar här och läsa allt mitt blaj om ni vill veta vad det är.

Är det helg snart?!

Har inte den här veckan varit ovanligt lång, har det inte varit lite fler dagar än det brukar?
Det kanske för att det är min första vecka efter semestern men jag tycker att veckan aldrig tar slut.
Jag har kämpat hela veckan med att försöka bota om hjärnan till jobmode men det går så där.
Egentligen borde jag kanske betala för att jag har varit där och lekt kontor den här veckan istället för tvärtom.
Men det är en dag kvar och då kanske min hjärna mirakulöst börjar hänga med så att jag slipper tänka samma tanke två gånger. Eller inte, men då är det en ny vecka efter helgen och då kanske till och med kroppen fattar att det ska vara så här nu. Den där irriterande larmsignalen kommer ljuda varje morgon och varje morgon betyder det samma sak, rise and shine. Just nu håller den på att plåga livet ur mig genom att vara så jäkla trött och slö.

Usch vilken tråkig bild och vilket tråkigt inlägg, fy bubblan jag är ju trist hela jag. BLÄ!!
Uppryckning, positivt tänkande nu börjar en av mina favoritserier....

ONCE UPON A TIME

Wiiiiieeeeeeee!!!

Ehh hrm! Jag ser mer galen är glad ut men jag vill poängtera att jag är glad och INTE galen.

Nu är jag så där trött igen...

Så trött att jag bara sitter här framför datorn och slösurfar. Sitter och läser bloggar som inte ens intresserar mig. Gogglar på saker som för mig är helt ointressanta men jag orkar bara inte resa mig och gå och lägga mig.
Ibland är det bara så jobbigt att borsta tänderna, ta av linserna och tvätta fejset.
Men man måste tvätta av sminket säger Emma.
Jag har en ansiktstvätt av märket Emma S och där står det att flickor som inte tvättar av sminket hamnar i helvetet.
Okej, okej, jag överdrev en smula det står att man aldrig ska lägga sig med sminket på men det där har fastnat hos mig så jag har samma känsla som att jag kommer hamna i helvetet, och det med en jäkligt dålig hy också.

Jag är sjukt godissugen till råga på allt. Håller på att sockeravtända för vilken gång i ordningen vet jag inte men jag borde vara van vid det här laget. Viktväktar igen och snålar med mina point så mycket jag kan.
Jag håller mig på en hungernivå strax under att jag börjar gnaga på min egen arm eftersom att jag måste krympa magsäcken som under sommaren blivit lika töjbar som en boa constrictors.

Nä nu måste jag gå och lägga mig. Vilket iof nu känns helt poänglöst eftersom att jag kommer att hemsökas av den där gigantiska ormen metro så vänligt visade upp i dagens tidning.
Allt är sockersugets fel, jag ser syner, svamlar och balanserar på vansinnets brant.

Om någon annan vill få skräcksyner så kolla in den här artikeln http://www.metro.se/djur/monsterpyton-hade-en-ormarme-i-magen/EVHlhn!jPF5gPtD92W6/.
De är tydligen inte bara vidriga utan jäkligt fertila också.

Natti Natti!

När blir det lättare??

Jag väntar fortfarande på att mitt hjärta ska säga åt mig att gå ut och springa istället för min hjärna.
Man kan ju lätt tro att det blir lättare med tiden. Det känns ganska naturligt att det blir lättare ju bättre tränad man blir.

DET ÄR JORDENS STÖRSTA LÖGN!!!! Gå inte på den alla ni som ännu inte börjat träna.

Det är ju någon i tidernas begynnelse eller någon annan vad vet jag, som har kommit på den briljanta idén att göra människan till en tävlingsmänniska. Till någon som alltid vill prestera och alltid vill vara lite bättre hela tiden.
Ja men då blir det ju aldrig lättare för man bara flyttar fram målet hela tiden.
Det precis lika jävla jobbigt att ge sig ut och springa idag fast nu springer jag 12 km istället för 2,5.

Alltså tänker jag sluta vänta på att det ska bli lättare och helt enkelt satsa på att bli en riktigt bra fakir.

Aldrig är man nöjd

I alla fall inte jag.
Sitter här på jobbet, det är lugnt. Jag får tänka en tanke helt ut, prata med andra vuxna utan att bli avbruten.
Äta min lunch i lugn och ro, gå på toa i fred, bara en sådan sak är något exklusivt just nu.

Ändå är det bara saknaden av barnen som fyller mig just nu.
Jag har en sådan galen separationsångest och efter att ha levt och andats dem i 6 veckor så känns det onekligen rätt tomt nu.

Det kommer att ändras förstås vart efter dagarna går och fylls av en massa annat så tankar på barnen endast hinns med när man lämnar jobbet och knappt det.
Men idag är det första dagen och jag saknar dem så enormt.

OS är slut....

Och semestern är slut. Dags att återgå till allvaret, återgå till att passa tider och till att leverera.
Jag kan sammanfatta både OS och semestern på samma sätt, det hade sina up´s and downs.

Vi hade en fantastisk vistelse på Fårö, vädret var på vår sida detta år. Något vi inte har fått uppleva på väldigt länge. Vi sköt inte över målet genom att planera in en mängd aktiviteter som bara hade slutat i kaos. Vi sansade oss och insåg att vissa saker gjorde sig bäst i tanken, som att grilla på stranden och titta på solnedgången. Det är härligt och vackert men inte med en tvååring som är mer vild än tam.
Vi tog dagen som den kom, anpassade oss efter vad vi mäktade med och det visade sig vara ett vinnande koncept.

God mat..

Fin miljö...

Barnarbete....

Beachhäng...

Fika på Sylvis döttrar...

Stenplockning vid fåröfyr...

Denna sten kasta jag ska....

Lek på Kneipbyns sommarland...

Vi blev alla drabbade av guldfeber..

Pizza på Carlssons....

Besök vid raukarna...

Den obligatoriska Svarta Malin på
Glassmagasinet vid hamnen i Visby...

Poolbad vid badrestaurangen...

Grabbarna jammade lite på kvällskvisten..

Sommarkille vid fåröfyr...

Upptäcksfärd i öknen (Ulla Hau)

SLUSH!!!

Inget Fårö utan Får...

Vi gillar varandra....
och glass...

Mamma freakar....

Strandbus...

I love you....

Vi gjorde allt man kan göra på Fårö, ja allt man kan göra med en huligan i släptåg i alla fall och vi är supernöjda. För första gången på fyra år har jag något som påminner om en solbränna i alla fall.
Jag har läst många böcker i ett sträck, vilket inte heller har skett de senaste åren.

Som jag skrev så har det så klart också varit downs och ska vi prata OS så är Casalls balltramp en riktig besvikelse. Hade hoppats så på Rolf Göran Bengtsson.
När det kommer till vår semester så är det väl det att markservicen blir så intensiv under semestern. Frukosten är knappt av bordet förrän lunchen ska fram och den hinner man bara svälja så måste middagen planeras. Jag ser helt klart ett mervärde av att gå och ta för mig av en framdukad lunchbuffé även om den inte alltid är en fröjd för smaklökarna. Det är ju knappast luncherna hemma under semestern heller eftersom att barnens smaklökar endast tillåter korv, korv och så kanske en liten köttbulle på det. På dagis äts allt men hemma smakar det plötsligt blä....

I kväll kändes det som att det verkligen är dags att återgå till verkligheten. Barnen förvandlades till små monster och både jag och M var stressade och lättretliga. Det tar på allas våra krafter att umgås så här mycket. Barnen saknar sina kompisar och lyser upp som små ljus när vi talar om pedagogerna på förskolan. Det skulle kunna kännas jobbigt men jag tycker inte det. Jag är så glad när E säger att han älskar sin fröken. Det är ju ett kvitto på att de trivs med tillvaron på dagarna. Vi måste ha dem där, vi måste jobba och det är super att de trivs. Vi alla har vår tid på dagarna och det känns som att det är dags att återgå till den nu. Semestern är fantastisk och vi behöver den. Jag längtar redan till nästa men nu välkomnar jag vardagen och rutinerna igen.
Åtminstone en vecka eller två ;-).

Boktips

Jag vet att jag förmodligen är den enda som inte har läst Camilla Läckbergs serie om Patrik Hedström och Erica Falck men om det mot all förmodan finns någon mer som jag därute så läs för sjutton, läs.....

Jag är helt såld. Har snart läst ut femte boken och börjar så smått få ångest för att det då bara finns 3 kvar.

Böckerna är i ärlighetens namn ganska grymma på något sätt. Det vävs in saker i historien som vi helst inte vill kännas vid om vi slipper. Men det är så världen ser ut och det är en del av det som gör böckerna verklighetstrogna. Dessutom skriver Camilla Läckberg på ett sätt som inte är så förutsebart och det gillar jag. Det är trist om man redan efter fyra kapitel vet vem mördaren är.

Hon har ett sätt att skriva som göra att man inte kan lägga boken i från sig om man inte är absolut tvungen.

Jag har äntligen fått tillbaka den del av mig som slukade böcker i rasande fart, tack Camilla Läckberg för det.

Böckerna

1. Isprinsessan

2. Predikanten

3. Stenhuggaren

4. Olycksfågeln

5. Tyskungen

6. Sjöjungfrun

7. Fyrvaktaren

8. Änglamakerskan

Alla finns i pocket utom änglamakerskan men den kommer i pocket inom kort, närmare bestämt 29 augusti enligt Läckbergs hemsida.

Det gick ju inte så bra

för det svenska hopplandslaget dessvärre.

Grabbarna får tävla individuellt på onsdag så då får vi hoppas på lite medaljer då istället. Lisen får en välbehövlig vila efter sin praktvurpa i lördags. Riktigt starkt jobbat av henne att lyckas så bra i går och att orka med även en runda idag.

Apropå runda så tog jag mig en själv. I löpspåret alltså. Det känns ju att det är semester men jag höjde mig ändå ett snäpp och fixade 10 km på under en timme. Det var endast en minut tillgodo men vilken viktig minut för självförtroendet ändå.

Knät strular och det känns inte så bra men jag hoppas att det ska bli bättre med lite mer träning, ordentligt med stretch och kanske några kilo bort.

Nu är det fest varje dag i matväg och viktväktarna känns långt bort men på måndag är det dags igen.

Tjingeling!

Snart dags för hästhoppningen!

Jag känner mig riktigt nervös.
Det vore så kul om Sverige fick medalj och det finns absolut en riktigt god chans att det blir så.
Vilket gör det hela ännu mer nervöst.

Go Team Sweden!! Go Go GO!!!!

Nu måste jag leta reda på var jag kan se den också.
I går blev det riktigt dramatiskt när kunskapskanalen helt plötsligt lämnade hästhoppningen och gick till maraton istället. Det tog ett tag innan jag hittade rätt på svt.se.

Tillbaka till civilisationen igen.

Hej alla glada!

Jag är tillbaka på fast mark igen efter två veckor i skogarna på Fårö.
Mottagningen där är inte att lita på och jag har därför lagt fokus på instagram eftersom att där finns mycket mysigt att fota.
Jag gjorde ett försök med en hälsning till bloggen via mobilen men misslyckades eftersom att inlägget inte kom in.

Vi har en veckas semester kvar och den kommer att bestå av en del fixande och ta dagen som den kommer aktiviteter.

Kul att vara tillbaka och jag tittar in lite senare och berättar om Fårösemestern.

Äsch, jag glömde att jag hade en stekpanna på spisen.
Å där gick brandlarmet igång, härligt.
Nu vakna Alex, ja men då så..

Välkommen hem familjen kaos :-)