Jodå, visst var det fest i lördags och det fick man ju känna på i går.
Den där festformen som man hade i sin ungdom, den finns inte i dag.
Dessutom är vi lite kräsna när vi går på lokal.
Sturecompaniet i all ära men att inte kunna fixa drinkar är lite low class måste jag säga.
Där är det bara groggar som gäller för fort ska det gå. Antagligen funkar det där för stekarna dricker väl mest Red bull/vodka i alla fall.
Men kul hade vi och klädkrisen löstes med en snabb shoppingrunda.
Hur som helst så landade vi i vardagen idag med buller och brak. Fästingvaccinering för hela familjen förutom A men han får ju åka med ändå så det kvittar liksom.
Lite tårar, skrik och panik blev det men på det stora hela gick det bra. En tatuering i form av en fästing blev det som belöning från vårdcentralen och E valde den själv.
Jag hade kanske inte valt just en fästing men det är ju inte jag som ska ha den heller.
Efter blev det en tur till apoteket för att köpa luskam. Det känns ju sådär måste jag säga, det känns liksom lite olustigt. Jag vet ju att det går på förskolor och skolor mellan varven och det är ju inte ens säkert att barnen kommer att drabbas men det kliar liksom över hela mig bara jag tänker på det.
Vem minns inte lus Mia i Madicken och så känns det som att man vill duscha barnen och skrubba till man blir blå för att lusrackarna inte ska frestas. Men det kvittar ju det vet jag, det bara känns som att man vill göra så.
Det kliar på mig nu bara för att jag skriver det här.
Känn efter själva förresten om det inte kommer klia lite på er nu när ni läser. Lite i huvudet, och så kanske lite i nacken också. Är det inte så? Att det kliar lite nu.
Efter apoteket var det dags för belöning och vi styrde kosan mot McD för att köpa glass.
Nästan framme fick A spelet och börja gasta som besatt. Man hör på han när han är arg och när han är olycklig. Det här var det olyckliga skriket. Guess What! Så klart, Hoppsan var inte med i bilen.
Det var ju bara att vända och trots att det är nära kändes det som en evighet eftersom att A sände hela vägen på högsta frekvens.
Han var inte på Apoteket till min stora förtret, in på VC igen och där var han.
Det känns inte helt bra att glömma ett ting som klassas som en sanitär olägenhet på en allmän vårdinrättning. Jag är förvånad, men tacksam förstås, att hon gav den till mig och inte ringde smittskyddsinstitutet istället.
Därefter åkte vi tillbaka och köpte glass och alla var glada.
Slutet gott allting gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar