Hell Hour

Alltså hur hanterar man hell-hour i en normal familj.
Jag räknar oftast min familj som en normal familj, nu är ju jag lite partisk förstås men vem bestämmer vad som är normalt egentligen, så ja vi är en normal familj.

Det är en fullständig omöjlighet att få middagen på bordet under ordnade och fredliga former.
Ungefär samtidigt som jag är mitt i matlagningen, så där så att det inte går att avbryta och sticka till Mc Donalds istället men heller inte är minutrar i från att ligga avsvalnad på tallriken, så är det som en bomb briserar i den lilla och larmet går. Nu pratar vi inte ett lugnt och sansat larm utan ett larm som låter över hela området och hans ansikte skrynklar i hop sig och antar en ganska så röd ton. Om jag dessutom då inte agerar och rycker ut på en gång eftersom att jag gör ett desperat försök att få korv-stroganoffen att inte koka torr och riset att bränna fast, utan bara fräser åt han att sluta, så utökar han hela showen med att lägga sig på golvet och utstöta små andnöds läten blandat med hulkande och färgen i ansiktet är nu illröd och små svettdroppar bryter ut i pannan på han.
Jag är nu helt inne i slutfasen och kan inte göra annat än stressat se på och göra en hastig bedömning att han troligen inte får ett slaganfall så där på stört så jag bestämmer mig för att maten får gå före i alla fall,
då reser han sig plötsligt och får ett oerhört sorgset och förnärmat uttryck i sitt lilla ansikte och lommar i väg och sätter sig i soffan. Storebror som är snällheten själv i dessa lägen kommer då hastigt springande för att hämta Hoppsan och leverera till lilla dramaqueenen som nu sitter i soffan och hulkar.
Nu när maten äntligen är klar och bara dukningen återstår så känner jag att jag kan ta någon minut och sätta mig med min minsting och försöka bli sams för att ev. få någon form av middagsro.
Han kryper upp i min famn och pressar sin lilla svettiga panna mot min och jag ångrar genast att jag fräste åt han och blev arg.
I mitt stilla sinne tror jag nu att allt är frid och fröjd och försöker resa mig för att duka.
Det var dumt för nu skrynklas ansiktet i hop igen och tårarna börjar spruta medan larmet tjuter.
Jag förstår ju att han är hungrig och försöker desperat att förklara.
- Mamma ska duka
Uääääääääääää!
- Mamma ska fixa korv.
Uääääääääääääääää!
- Du ska få korv
UÄÄÄääääääääää!
- Mat
UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
- KORV!!!

Lirka, lirka, trösta, pussa, gosa....... Tyst... Puh....
Nytt försök, snabbt som attan fram med maten och sätta han vid bordet.
Först ett leende, sedan förvrids minen och larmet går.. I-G-E-N.
Men vad är det nu då, jag känner frustrationen öka medan jag plockar fram mat till E och i tanken tänker att jag själv också är ganska hungrig.
Jag vet ju att han är hungrig, men varför äter han inte då.
HUR SVÅRT SKA DET VARA!
Ställer fram mjölk, men, nä hä, inte det heller.

Nu förvandlas jag till den här mamman som jag inte vill vara, den som skriker och smäller i skåpsdörrar.
Ventilerar min frustration och börjar om.
Tar han i famnen, lirkar, lockar, pockar och gosar.....Tyst.... Puh
Tillbaka till stolen, inväntar utbrottet medan jag hämtar min egen mat.
Sätter mig på stolen och vågar knappt börja äta, än mindre andas.
Då får jag se hur han sitter och moffar i sig maten med ett nöjt leende på läpparna.
Med munnen full av mat hör jag bara...
- Maaaammaa
Jag svarar -Jaa
- I love you!

Vad säger man?

Tre små ord, som dessutom sägs med mat i munnen och allt är förlåtet.
Han har förlåtit mig för att jag skrek och jag har förlåtit han för att han helt i onödan betett sig som ett pain in the ass den senaste halvtimmen.
Och båda vet att i morgon kommer samma procedur utspela sig igen för hell-hour den kommer imorgon också, liksom nästa dag och dagen efter den...