En dag...

En dag fixade jag och det är ju bra men nu är det dags att skuldbelägga lite igen.
I dag hade jag en så där skitjobbig hämtning. En sådan där som gör mig till en pissdålig mamma.
Jag hade ingen vagn och A ville inte gå. Alla mina tankar om att vara lugn och pedagogisk försvann i samma sekund A kastade sig på rygg på marken som en skalbagge och vrålade för full hals, och det hände direkt utanför dagisgrinden. Att bära en tvååring med full vintermundering är ju ungefär lika lätt som att bära en potatissäck på 15 kg. Eller förresten, potatissäcken är lättare för den skriker inte i ditt öra medan du bär den.

För varje gång jag satte ner han pga. att mina armar protesterade (fan jag visste att jag skulle tränat mer) skrek han ännu högre och jag sjönk ännu längre ner så att jag ungefär halväggs hem sjunkit till samma nivå som han, alltså en tvåårings nivå i tjurighet.

När vi kom innanför dörren blev han tyst och nöjd till dess att storebror ville hjälpa till med att öppna brevlådan då var det klippt igen. Han vägrade gå in i hissen, kastade sig på golvet i trapphuset och vrålade som besatt. Jag åkte upp med saker och gick sedan ner och hämta han. Nu vägrade den lilla tronarvingen att kliva ur hissen och vid det här laget är jag helt säker på att det rök ur mina öron för den brann rejält i skallen på mig.

Det tog ett tag innan vi blev vänner. Han låg i soffan och vi blängde på varandra när jag gick förbi.
Efter ett tag gick det över men det blev väl en fyra fem utbrott till innan han nu sover sött i sin säng.

Det är inte bra när vi båda är trötta, jag var på dåligt humör redan när jag gick från jobbet och det förutsätter lite samarbetsvilja från min avkommor. Tyvärr så var det precis tvärtom och den lilla glada killen jag mötte omvandlades till en Gremlin så fort vi lämnade dagisgården.
Det blir krock direkt och det är skit när det blir så. Jag vill verkligen ha mer tålamod men det går inte. Samtidigt kan jag ju inte skylla på barnen heller för de är ju barn och det är ju jag som curlat dem så de är vana att jag gör allt åt dem.
Ååååååå vad jag så inte blir årets Mama 2013 heller. Jag har liksom blåst det redan i Januari Suck!!

Fast när jag nattar och den lilla älsklinger drar ner mitt huvud och skrattar samtidigt som han ger mig en puss så förstår jag att jag är förlåten. Jag ler inombords och skäms lite mer för mitt dåliga humör.

Jag ska inte...

Saker som har hänt sedan sist jag skrev något är att vi kan bocka av Vattkoppor från listan "saker att oroa sig för när vi har annat inplanerat". Det känns bra.

Jag har också gjort ännu ett försök att baka Macarons. Den här gången blev de misslyckade istället för megamisslyckade vilket jag ser som ett framsteg.
Jag kommer alltså att fortsätta för det måste ju lyckas till slut. Jag har dock insett en sak. Att få dem till runda fina kakor utan hjälp är en konstform jag inte besitter och förmodligen heller aldrig kommer att göra. Det är inte skamligt att inse sina begränsningar och därför tänker jag köpa mig en form för Macarons.
Den finns på Claes Ohlson och är Rosa vilket jag bara ser som en enorm fördel.

Nu till den djupa delen av det här inlägget.
Jag har precis varit och träffat en klok god vän. Vi pratade om det här med att många av oss är så snabba med att skuldbelägga, och då framförallt oss själva.
Vad vi än gör så kan vi alltid göra det bättre för vi jämför oss alltid med den som vi tycker är bättre.
Men vart vi än i världen vänder oss så finns det dem som tränar mer, bakar bättre, gör mer saker med barnen, lagar bättre mat.
Men det finns också de som tränar mindre, bakar sämre, gör mindre saker med barnen och lagar mat som en kratta.
Varför jämföra sig med dem som gör mer. Det är ju knappast så att vi analyserar varför de gör mer. Och vem säger att mer är bättre egentligen.
Alla gör vi väl saker efter egna förutsättningar. Vem säger vad som är rätt och fel. Det finns många krav på oss från omvärlden och vi vinner inget på att ställa ännu mer och ännu högre krav.
Nu säger inte jag att det är dåligt med krav för det kan absolut vara positivt. Men det måste vara rimliga krav.

Så kan vi bestämma att vi slutar att skuldbelägga oss själva och vara glada för det vi gör. Klappa oss på axeln för det vi lyckas med istället för att sparka på oss för det vi inte lyckas med.

Bra då är det bestämt. Jag börjar!

Bra Anna för att du faktiskt bakade Macarons istället för att låta bli. Modigt trots att du misslyckades förra gången. Förr eller senare lyckas du.

Du tränade inte i dag, än sen du har trots lite träning den senaste tiden ändå tränat mer på gym nu än på ett helt år förut. Du har dessutom dragit ner ordentligt på sockerintaget och det är sjukt bra.

Så nu har jag varit så där äckligt klämkäck men vad fan, det är ju sant ju. Fokusera på det positiva, inte på det negativa.

Påminn mig om det när jag skriver mitt nästa negativa inlägg.

Kram på er!

Nytt år!

Julen är över och ledigheten likaså.
Detta innebär att det är dags att tända av nu. Sötsuget ska elimineras, eller åtminstone begränsas till en lite mer sund relation mellan mig och socker.
Det är inte lätt. Jag tänker B-A-R-A på smågodis, glass, choklad i stora lass och julmust. Kolor i alla smaker, saltlakrits Mmmmmmm

Det är helt sjukt. I går kväll hade jag huvudvärk pga. sockerbrist.
Ni fattar att det här är livsnödvändigt va. Vågen fullkomligt skriker bara jag går förbi och spegeln hånar mig. För att inte tala om att träningskortet bränner i fickan.

Oj Oj, det här blir tufft!

Kämpa!!