En dag...

En dag fixade jag och det är ju bra men nu är det dags att skuldbelägga lite igen.
I dag hade jag en så där skitjobbig hämtning. En sådan där som gör mig till en pissdålig mamma.
Jag hade ingen vagn och A ville inte gå. Alla mina tankar om att vara lugn och pedagogisk försvann i samma sekund A kastade sig på rygg på marken som en skalbagge och vrålade för full hals, och det hände direkt utanför dagisgrinden. Att bära en tvååring med full vintermundering är ju ungefär lika lätt som att bära en potatissäck på 15 kg. Eller förresten, potatissäcken är lättare för den skriker inte i ditt öra medan du bär den.

För varje gång jag satte ner han pga. att mina armar protesterade (fan jag visste att jag skulle tränat mer) skrek han ännu högre och jag sjönk ännu längre ner så att jag ungefär halväggs hem sjunkit till samma nivå som han, alltså en tvåårings nivå i tjurighet.

När vi kom innanför dörren blev han tyst och nöjd till dess att storebror ville hjälpa till med att öppna brevlådan då var det klippt igen. Han vägrade gå in i hissen, kastade sig på golvet i trapphuset och vrålade som besatt. Jag åkte upp med saker och gick sedan ner och hämta han. Nu vägrade den lilla tronarvingen att kliva ur hissen och vid det här laget är jag helt säker på att det rök ur mina öron för den brann rejält i skallen på mig.

Det tog ett tag innan vi blev vänner. Han låg i soffan och vi blängde på varandra när jag gick förbi.
Efter ett tag gick det över men det blev väl en fyra fem utbrott till innan han nu sover sött i sin säng.

Det är inte bra när vi båda är trötta, jag var på dåligt humör redan när jag gick från jobbet och det förutsätter lite samarbetsvilja från min avkommor. Tyvärr så var det precis tvärtom och den lilla glada killen jag mötte omvandlades till en Gremlin så fort vi lämnade dagisgården.
Det blir krock direkt och det är skit när det blir så. Jag vill verkligen ha mer tålamod men det går inte. Samtidigt kan jag ju inte skylla på barnen heller för de är ju barn och det är ju jag som curlat dem så de är vana att jag gör allt åt dem.
Ååååååå vad jag så inte blir årets Mama 2013 heller. Jag har liksom blåst det redan i Januari Suck!!

Fast när jag nattar och den lilla älsklinger drar ner mitt huvud och skrattar samtidigt som han ger mig en puss så förstår jag att jag är förlåten. Jag ler inombords och skäms lite mer för mitt dåliga humör.