Frustration

Mat är en källa till irritation just nu, eller mer en källa till frustration ska jag säga.
Det är ett sjukt fokus på mat.
Inte så konstigt med tanke på att mat är något vi behöver för att överleva.
Det är bara det att det finns så otroligt mycket krav när det kommer till mat.
Du ska äta nyttigt och smalt, fast inte barnen för de behöver fett. Tänk på att äta klimatsmart för annars finns det ingen värld till våra framtida barnbarn. Det ska kunna lagas på maximalt 45 minuter för det är all tid du har innan barnen klappar i hop av energibrist och till en budget av 4 730 kr i månaden (källa. Konsumentverket).
Sedan är det ju förstås kul om det smakar bra men det kanske är något man får tumma på eller.

Nej men ärligt går det ens att få i hop. Vårt matkonto är en smula högra ska jag väl säg, en ganska stor smula om jag ska vara helt ärlig. Barnen äter inget alls, verkligen inget så egentligen kan vi strunta helt i att laga mat för det är waste of time. E fick kväljningar i dag när vi "tvingade" han att äta.
Jag säger tvingade inom situationstecken för det var inte så att vi använde våld och tratt utan mer direkt, oförhandlingsbar övertalningsteknik.

Det känns verkligen inte bra och jag kommer i håg hur det var när jag var liten. Jag hade jätteångest för att äta. Jag var livrädd för att äta hos kompisar då jag inte visste vad det skulle bjudas på för mat. Lunchen i skolan var tortyr för där lastades maten upp på tallriken åt dig, inte av dig och det var förbjudet att lämna. Jag satt och lade mat i servetter och stoppade i fickan för att kasta vid ett senare tillfälle. Jag känner igen det där i Elias och jag vill inte pressa samtidigt som en annan del av mig blir orolig när han inte äter något. Han äter bara pasta med ketchup och så bröd. Inte riktigt kanske men nästan. Han vill äta korv med bröd men lämnar korven och äter brödet.
Han säger att han tröttnat på korv och jag tror han för det var nämligen det enda som funkade förut så det kortet har vi nog spelat ut nu.

Jag ska inte ens gå in på alla olika dieter som folk i din närhet envisas med att sprida sin kunskap om och tala för i tid och otid. Ytterligare en sak att ha ångest för, jag följer ingen diet oh my god jag är så last year!!

Jag är lite trött och frustrerad just nu. Vi lägger en massa tid på att komma på maträtter, handla, laga maten och så är det förmodligen helt fel mat och barnen äter inte ändå.

En hyllning

Idag är det fettisdagen.
En dag då inget annat spelar roll än att förtära denna Fettisdagsbulle som i folkmun kallas för Semlan....

Min egen hemmabakade Semla

Denna bulle rikligt fylld med krämig mandelmassa, toppad med fluffig vispgrädde och en hatt pudrad av florsocker är helt genialisk i sin enkelhet.

Bullen smakar inte ett jota om den äts i ensam majestät. Mandelmassa blir så sött att det ilar i tänderna. Att äta bara grädde vågar jag inte ens tänka på, oerhört osmakligt.
Men en kombination av dessa tre är en smakupplevelse utan like.
Det är år 2013 och inget är heligt, Semlan har fått en mängd olika avarter.
Det finns Wienersemlor, Blåbärssemlor med blåbärssylt istället för mandelmassa, Moccasemlor, Saffranssemlor osv. osv.  Alla är dem ett hån mot originalet.


Ha en fortsatt trevlig Fettisdag och kom i håg, att idag finns ingen gräns för hur många semlor man får äta. Stoppa i er bara! Men ingen hetvägg (Semla som ligger i en skål med varm mjölk) för det är faktiskt bara äckligt.

Kolsvarta känslor

Vintern och rådande klimat, baciller och sjukdomar.
Jag hyser sådant agg mot vädret så det är inte klokt. Borde vi nordbor inte vara bättre rustade för sådan klimat som vi har.
Båda barnen är hemma och jag känner också av i halsen.
E har redan fått penicillin och jag tror även att A har Streptokocker, och så även jag då möjligen.
Vi har ju haft det ett antal gånger här hemma så jag börjar känna mig självutbildad i ämnet och kan känna igen symtomen rätt bra.
Men tyvärr så blir även läkare sjuka, hur nu det är möjligt jag trodde liksom att de var immuna mot allt.
Det går inte att få någon tid på Vårdcentralen.

Det här är så tröstlöst, blir det någonsin bättre?

A kommer springade med termometern en gång i kvarten, vrider på huvudet och säger "orat", "orat". Han tror att det tillhör de dagliga rutinerna numer.

Vi blir sällan rejält sjuka, bara så där småkrassliga så det stör och aldrig går över.
Förra året hade jag influensan iof och det var ju ruggigt jobbigt förstås då var jag rejält sjuk fast det gick heller aldrig över så där har vi en gemensam nämnare.

Jag är riktigt bitter just nu och tycker att vintern kan hålla sig härifrån. Närmare bestämt i Dalarna och uppåt...........
Vi ska nämligen åka skidor om några veckor ;-).

Ett besök på den lokala biografen...

Jag och E var på bio och såg Röjar Ralf idag.
Den var ganska söt, underhållande och på det stora hela riktigt bra.
Om man är 4-5 år i alla fall. E och hans kompis gillade den.
Nä skämt å sido så var det helt okej även om man är 34 år.

Det handlar om en värld av tv-spel och vad kan vara bättre än det för någon som är en smula besatt av just tv-spel.

Nu är jag riktigt trött och tycker att jag har gjort mig förtjänt av att hänga lite med min polare Jordan Rättsläkare ett tag.

Ha en trevlig söndagkväll!

Vilket projekt..

Att gå ut med barnen på vintern är ett projekt som behöver en riktig projektplan med både förstudie, genomförande, TG beslut och framförallt en riktigt bra behovsanalys.

Det tar en evighet innan vi väl har kommit utanför dörren och vid det laget är i alla fall jag helt genomsvett.
Att ta på en tvååring vantar är som att betrakta som ett ogenomförbart uppdrag, fast som måste genomföras för en tvååring som trillar i snön utan vantar är ännu värre.

Att sedan släpa snowracer åt en fyraåring som inte har förstått att åka nerför backen och ta upp snowracern igen är något som hänger i hop. Jag försökte att förklara att det liksom kommer på köpet att man måste släpa snowracern uppför backen. Han förstod inte alls det, och han som är två förstod inte heller varför han skulle gå upp för backen när jag kunde bära.
Det var minsann ingen på Mvc som berättade att det ingick att rätt och slätt vara slav i arbetsbeskrivningen att vara mamma.

När sedan tvååringen efter 20 minuter tröttnar och vill bli buren H-E-L-A tiden i sin michellinkostym och jättehjälm så började jag allvarligt fundera på det där med behovsanalysen. Hade jag verkligen gjort mitt jobb ordentligt. Mycket tveksamt på den.

Projektet att få in allt och alla börjar och nu är jag så svett att jag får behärska mig för att inte slita av allt jag har på mig redan i hissen.
Jag kastar av mig kläderna innanför dörren och när fyraåringen börjar gnälla att han är för trött för att klä av sig säger jag upp mig och går in och skriver om eländet istället för att tvinga han att göra 50 armhävningar....... på en arm.....

Men vi var i alla fall ute...

Så nu får vi fika och äta bullar.

Snacka om att nörda ner sig....

Jag har helt fastnat i "Jordan Rättsläkare". Så till den milda grad att jag har full koll på att huvudpersonen är gravid i säsong 3.
Undra om tv-serie makarna på allvar tror att det inte ska märkas.
Hon ser helt annorlunda ut för det första. Och från att konstant ha filmats med korta toppar så magen syns till att aldrig visas i helbild utan att hålla i minst 10 mappar.
Ni förstår hur insyltad jag är i serien va?!
Och ja, jag har googlat skådespelerskan som 17 september 2003 födde sin första son. Säsong 3 är inspelad 2003.
Och ja, jag bör söka hjälp.




Skickat från min iPhone

Utanförskapets pris.......

Varje höst börjar en ny kull sexåringar i skolan. De flesta av dem kommer att leva ett vanligt liv, men inte alla. Statistiken visar att mer än vart tionde barn hamnar utanför samhället som vuxen. Vissa tror att utanförskap är oundvikligt , men sanningen är att utanförskap går att undvika. Lösningen heter förebyggande åtgärder och tidiga insatser. Att inte agera i tid är både ett slöseri med mänskliga resurser och med samhällets medel. Därför har en modell tagits fram för att ta reda på vad utanförskapet kostar. Med stöd av Skandias beräkningsmodeller kan politiker göra de där investeringarna som inte går att räkna hem direkt, men som alla tjänar på i längden. Inte minst de utsatta.

Det här är ord som inte är mina, det är ord som jag har kopierat från vår hemsida.
Här kommer ord som är mina.

Jag har två barn, två underbara pojkar som jag skulle gå i döden för. Jag kommer att göra allt i min makt för att värna om dem, ge dem trygghet och kärlek. Uppfostra dem till starka individer med bra självkänsla och goda värderingar.
Om jag kommer att lyckas kan bara framtiden utvisa.
Tyvärr finns det många som kanske inte ges den möjligheten hemmifrån. Det finns barn som varken får kärlek eller trygghet och då måste samhället rycka in för att undvika ett framtida utanförskap. Empati räcker inte alltid och då kan det vara bra att peka på vad det faktiskt kostar i rena pengar om en människa hamnar i utanförskap.

Ingen vet vad som händer i framtiden men om något händer vill jag att mina barn ska få hjälp och jag vill inte att demska vara en av de 1 204 som riskerar att hamna i utanförskap i Stockholm så jag kommer att sprida detta budskap. Barn är ingen kostnad, barn är en investering i framtiden.

Så här ser det ut i Sverige



Här kan du se hur det ser ut just i din kommun.

Länk till Skandiamodellen

Här lägger jag även ut två filmer som beskriver arbetet med Skandiamodellen och kampen mot utanförskap.

Sprid gärna vidare för det är viktigt. Vi kan inte blunda för det som händer omkring oss. Om vi är lyckligt lottade och inte drabbas av detta så finns det människor ibland oss som inte har samma tur och de behöver hjälp.

Orden "vi har inte råd" är gamla och utslitna. Nu är det långsiktighet som gäller.

En dag...

En dag fixade jag och det är ju bra men nu är det dags att skuldbelägga lite igen.
I dag hade jag en så där skitjobbig hämtning. En sådan där som gör mig till en pissdålig mamma.
Jag hade ingen vagn och A ville inte gå. Alla mina tankar om att vara lugn och pedagogisk försvann i samma sekund A kastade sig på rygg på marken som en skalbagge och vrålade för full hals, och det hände direkt utanför dagisgrinden. Att bära en tvååring med full vintermundering är ju ungefär lika lätt som att bära en potatissäck på 15 kg. Eller förresten, potatissäcken är lättare för den skriker inte i ditt öra medan du bär den.

För varje gång jag satte ner han pga. att mina armar protesterade (fan jag visste att jag skulle tränat mer) skrek han ännu högre och jag sjönk ännu längre ner så att jag ungefär halväggs hem sjunkit till samma nivå som han, alltså en tvåårings nivå i tjurighet.

När vi kom innanför dörren blev han tyst och nöjd till dess att storebror ville hjälpa till med att öppna brevlådan då var det klippt igen. Han vägrade gå in i hissen, kastade sig på golvet i trapphuset och vrålade som besatt. Jag åkte upp med saker och gick sedan ner och hämta han. Nu vägrade den lilla tronarvingen att kliva ur hissen och vid det här laget är jag helt säker på att det rök ur mina öron för den brann rejält i skallen på mig.

Det tog ett tag innan vi blev vänner. Han låg i soffan och vi blängde på varandra när jag gick förbi.
Efter ett tag gick det över men det blev väl en fyra fem utbrott till innan han nu sover sött i sin säng.

Det är inte bra när vi båda är trötta, jag var på dåligt humör redan när jag gick från jobbet och det förutsätter lite samarbetsvilja från min avkommor. Tyvärr så var det precis tvärtom och den lilla glada killen jag mötte omvandlades till en Gremlin så fort vi lämnade dagisgården.
Det blir krock direkt och det är skit när det blir så. Jag vill verkligen ha mer tålamod men det går inte. Samtidigt kan jag ju inte skylla på barnen heller för de är ju barn och det är ju jag som curlat dem så de är vana att jag gör allt åt dem.
Ååååååå vad jag så inte blir årets Mama 2013 heller. Jag har liksom blåst det redan i Januari Suck!!

Fast när jag nattar och den lilla älsklinger drar ner mitt huvud och skrattar samtidigt som han ger mig en puss så förstår jag att jag är förlåten. Jag ler inombords och skäms lite mer för mitt dåliga humör.

Jag ska inte...

Saker som har hänt sedan sist jag skrev något är att vi kan bocka av Vattkoppor från listan "saker att oroa sig för när vi har annat inplanerat". Det känns bra.

Jag har också gjort ännu ett försök att baka Macarons. Den här gången blev de misslyckade istället för megamisslyckade vilket jag ser som ett framsteg.
Jag kommer alltså att fortsätta för det måste ju lyckas till slut. Jag har dock insett en sak. Att få dem till runda fina kakor utan hjälp är en konstform jag inte besitter och förmodligen heller aldrig kommer att göra. Det är inte skamligt att inse sina begränsningar och därför tänker jag köpa mig en form för Macarons.
Den finns på Claes Ohlson och är Rosa vilket jag bara ser som en enorm fördel.

Nu till den djupa delen av det här inlägget.
Jag har precis varit och träffat en klok god vän. Vi pratade om det här med att många av oss är så snabba med att skuldbelägga, och då framförallt oss själva.
Vad vi än gör så kan vi alltid göra det bättre för vi jämför oss alltid med den som vi tycker är bättre.
Men vart vi än i världen vänder oss så finns det dem som tränar mer, bakar bättre, gör mer saker med barnen, lagar bättre mat.
Men det finns också de som tränar mindre, bakar sämre, gör mindre saker med barnen och lagar mat som en kratta.
Varför jämföra sig med dem som gör mer. Det är ju knappast så att vi analyserar varför de gör mer. Och vem säger att mer är bättre egentligen.
Alla gör vi väl saker efter egna förutsättningar. Vem säger vad som är rätt och fel. Det finns många krav på oss från omvärlden och vi vinner inget på att ställa ännu mer och ännu högre krav.
Nu säger inte jag att det är dåligt med krav för det kan absolut vara positivt. Men det måste vara rimliga krav.

Så kan vi bestämma att vi slutar att skuldbelägga oss själva och vara glada för det vi gör. Klappa oss på axeln för det vi lyckas med istället för att sparka på oss för det vi inte lyckas med.

Bra då är det bestämt. Jag börjar!

Bra Anna för att du faktiskt bakade Macarons istället för att låta bli. Modigt trots att du misslyckades förra gången. Förr eller senare lyckas du.

Du tränade inte i dag, än sen du har trots lite träning den senaste tiden ändå tränat mer på gym nu än på ett helt år förut. Du har dessutom dragit ner ordentligt på sockerintaget och det är sjukt bra.

Så nu har jag varit så där äckligt klämkäck men vad fan, det är ju sant ju. Fokusera på det positiva, inte på det negativa.

Påminn mig om det när jag skriver mitt nästa negativa inlägg.

Kram på er!

Nytt år!

Julen är över och ledigheten likaså.
Detta innebär att det är dags att tända av nu. Sötsuget ska elimineras, eller åtminstone begränsas till en lite mer sund relation mellan mig och socker.
Det är inte lätt. Jag tänker B-A-R-A på smågodis, glass, choklad i stora lass och julmust. Kolor i alla smaker, saltlakrits Mmmmmmm

Det är helt sjukt. I går kväll hade jag huvudvärk pga. sockerbrist.
Ni fattar att det här är livsnödvändigt va. Vågen fullkomligt skriker bara jag går förbi och spegeln hånar mig. För att inte tala om att träningskortet bränner i fickan.

Oj Oj, det här blir tufft!

Kämpa!!