Spaning

Jag har varit och tränat vilket är en ovanlig företeelse för mig. Jag är rätt säker på att maskinen som läser av kortet gör ett skutt varje gång jag drar mitt kort av ren förvåning eftersom att det händer så sällan.
Hur som helst så var jag på ett Zumbapass idag och det är ju så himla kul. Läraren var ju hur skön som helst. Lång och gänglig med en vit smurfmössa och minimala rosa shorts. Det var sådana där shorts där man faktiskt blir lite orolig på riktigt att man ska få se mycket mer än man vill se. Hans entusiasm var ju dock smittande måste jag säga. Dessutom ballade han ur i bland och dansade loss vilket inte gjorde så mycket för då känns det ju inte lika jobbigt när man själv inte hänger med. Det var ungefär som jag skulle kunna tänka mig att en personalfest på en kokainplantage i Colombia går till. Ni vet alla dansar och släpper loss till musiken helt utan hämningar.
Jag tycke ju att jag borde klara det där bättre. Jag menar jag har ju faktiskt dansat en del i mina dagar. Att det snart är 20 år sedan borde inte spela någon roll tycker jag men ändå så verkar det spela roll när jag ser mig i spegeln.

Det är också kul att observera de som är där. Det finns nästan alltid någon som är lite småkär i läraren och gärna tar ut svängarna lite extra fast i just det här fallet blev det lite mer som myrslokarnas parningsdans. Personligen hade jag blivit väldigt störd av det extremt långa örhängena hon hade fladdrandes i öronsnibbarna men så är ju jag lite bekväm av mig förstås.
det finns också gänget som gärna tittar lite extra, klappar sina händer och utbrister fnittriga läten när instruktören skakar loss sin fasta lilla stjärt i de minimala rosa shortsen. Inte så att jag klandrar dem egentligen, han såg rätt bra ut men lite värdighet vill man väl ändå ha tänker jag.

Men summa sumarum så har jag ändå tränat, det var kul och jag tror att jag kanske kommer gå dit igen. Det är ju mer min stil att vara betalande stödmedlem eftersom att jag i grund och botten är rätt lat men jag ska göra ett halvhjärtat försök i alla fall.

Brandlarmet gick....

Och Elias fick springa ut i snön utan skor på fötterna.
Jag har ju sagt att han ska använda sina inneskor. Han gör inte det för han gillar inte dem.
Därefter har jag vid flertalet tillfällen påtalat att vi måste köpa nya inneskor då. Svaret är att han inte vill ha några. Nä hä tänker jag och placerar detta i hjärnkontorets förråd att ta fram vid lämpligt tillfälle, jag menar hur ofta måste de springa ut, så himla viktigt är det ju inte med inneskor. Nu anklagar jag mig själv och tänker att fasiken också, jag skulle stått på mig och tvingat ungen att ha inneskor.Stackarn hade frusit som sjutton och börjat gråta. Mammaskulden slår ner som en våt filt över axlarna om man försöker gå rakryggad men sjunker i hop lite av tyngden ändå.
Men kanske slipper jag tjata om inneskor framöver i alla fall, för nu hoppas jag att han kommer i håg detta.
Och att han inte blir förkyld.

Vad har hänt sedan sist

Det är en hel del måste jag nog säga. Med anledning av att det är så länge sedan jag uppdaterade bloggen så har det av naturliga skäl hänt en hel del, men det är mer än så, 2014 var ett händelserikt år.

Jag tog det stora steget att byta jobb, eller i alla fall så tog jag steget att byta tjänst, jag är kvar på samma företag. Det är dock ett stort steg för mig som varit på samma ställe väldigt länge, tio år. På tio år rotar man sig ganska väl.
Jag började i september och har således fått prova på ett tag och trivs jättebra. Det var verkligen rätt beslut att söka sig vidare mot nya utmaningar.

Vi har flyttat också, sedan 4 december bor vi på nytt ställe och det är kanon. Det är en hel del fix som kvarstår men var sak har sin tid. En och annan flyttkartong lär väl stå ouppackad om ett år också. Finns alltid några lådor som blir över. Egentligen borde man kasta dem utan att ens titta i dem när de har gtått en viss tid. Det lär inte hända men idén är god.

Elias har börjat skolan och det är stort, förmodligen större för mamma än för barn har jag insett. Bara det faktum att min lilla bebis inte alls är en bebis längre, och faktiskt inte har varit det på ett bra tag är svårt att smälta. Det här med att märka kläder har plötsligt blivit något att ta på riktigt allvar. Det är ju ingen som håller ordning på sådant längre, eller det är ju meningen att barnen ska göra det själva men dem har ju vi föräldrar curlat sönder så det funkar ju inte. Alltså måste allt märkas ordentligt så att man kan plocka de kläder som tillhör Elias i upphittatlådan, eller så att man märker när han kommer hem med någon annans skor eftersom att alla barn har likadana kläder och skor.
Men han har lärt sig att både läsa och skriva och det är ju asgrymt. Jag blir imponerad hela tiden av det han lär sig, det är ju ändå "bara" förskoleklass.

Vad har hänt med familjens minsting då, jodå han har blivit rumsren, bara en sådan sak. Inga mer blöjor är en milstolpe. Han är fyra år och envis som få, testar gränser och bryter i hop av en tillsägelse. Om han inte bryter ihop lämnar han ofta rummet med följande kommentar - Nu går jag härifrån för det finns monster här. Det tog faktiskt ett tag innan jag kom till insikt att det är mig han menar när han säger så. Han är ju ärlig i alla fall. Men lika ofta vill han gosa och jag försöker suga i mig så mycket som möjligt av det eftersom att tiden flyger och rätt som det är så vill han inte gosa  med mamma längre.

Jag har för avsikt att uppdatera bloggen lite oftar nu, jag hoppas verkligen att jag ska få till det inslaget i mitt liv för det betyder mycket för mig.