Jag är så trött på att överanalysera, jag har för mycket tid att tänka.
Helt ärligt tror jag det är valet i sig som stör mig. Jag är så rädd att välja fel att jag får panik. Jag är rädd att vakna upp en dag och känna att jag tog fel väg. Det är så typiskt mig, jag är så rädd att göra fel att jag inte ens kan välja något som berör mig själv, där den enda som kan dömma mig är jag själv. Jag är rädd för mig själv.
Jag är rädd för att söka mig vidare, rädd för att inte få ett nytt jobb, rädd för att få ett nytt jobb som jag inte trivs med. Rädd för att bounda med nya kollegor, rädd att sakna de gamla för mycket.
Jag är också rädd för att stanna, rädd för att det har hänt för mycket medan jag har varit borta. Rädd för att inte räcka till, rädd för att inte passa in, rädd för att misslyckas.
Idag är jag så arg och så bitter för att jag har tvingats in i denna situationen. Jag är mammaledig, jag ska inte behöva tvivla på min karriärmässiga roll just nu, jag ska bara tvivla på min roll som mamma.
Jag ska ha ångest och dåligt samvete för att jag mutar E med tv-tittande för att jag själv inte vill gå till parken (vilket inte fungerade men jag försökte). Jag ska inte behöva tänka på jobbet och framförallt inte på detta sättet. Jag ska ta beslut som vilken rätt A ska få till lunch, lasagne eller biff stroganoff. Jag ska fundera på om han ska ha en extra filt på sig när vi går till dagis och hämtar E. Jag ska vara stressad över att M åker till LA nästa vecka och jag blir själv med barnen en hel vecka. Det är det som jag vill tänka på nu inte vad som ska hända i framtiden. Jag har ångest för att jag tvivlar och det blir bara värre och värre. Hade jag jobbat nu skulle jag troligtvis aldrig känt så här, jag hade kanske varit mer säker på mig själv då men jag har satt den delen av mig on hold just nu och därför blir jag smått neurotisk.
Detta har genererat att jag redan nu börjat tänka på hur vi ska lösa lämning och hämtning på dagis och A har inte ens fått plats ännu.
Jag hade sett fram emot denna ledighet, jag behövde den. Att säga så får mig att framstå som arbetsskygg vilket inte alls är sant men föräldraledigheten är den enda riktigt långa andningspaus man får under sina yrkesverksamma år. När jag kommer tillbaka är det tänkt att jag med undantag från semester ska arbeta fram till det att jag går i pension och gud vet när det kommer ske. Pensionsåldern lär väl ha tagit ett långt hopp framåt när jag väl börjar närma mig den åldern.
Det har redan visat sig att det inte ens var i närheten av samma sak att vara hemma med barn nummer två. Att vara hemma med barn nummer ett var en barnlek jämfört med detta och nu pratar jag inte om barnen i sig för mina är väldigt lika till sättet.
Nä jag pratar om att ha tider att passa som inte förekom på samma sätt med första barnet. En massa andra saker att ta hänsyn till som att det nu är två som kan bli sjuka. Åker en person i familjen på något så sprider det sig som en löpeld och isoleringen blir långvarig. E är född på våren så det var gräddfil hela första tiden, bara att slänga bebben i vagen och trippa ut. Nu har det varit vinter ända sedan A föddes och det har varit asjobbigt rent ut sagt. Att sedan ställas in för detta val gör att min föräldraledighet bli än mer störd och snart är den slut. Den är viktig för mig och jag är rädd om den, jag vill ta till vara på den och njuta. Detta är inte till hjälp då.
Jag är rädd för att inte komma tillbaka till jobbet och jag är rädd för att göra det.
Det var inte så här det skulle vara och för det är jag bitter idag.
Vi får se hur det är imorgon......
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar