Det är så otroligt mycket känslor som far runt i kroppen att jag känner mig som en urvriden trasa just nu.
Detta avsnitt lade fokus på Lars & Sandra som efter nio års kämpande fick en dotter.
Neomi heter den lilla skatten och hon är adopterad från Sydkorea.
Det var så otroligt rörande att höra Lars säga "Då blev jag pappa" om den dag de fick reda på att de blivit utvalda att få vara Neomis föräldrar.
Det var så vackert att höra dem berätta om när de fick träffa henne för första gången och hur de låg på varsin sida om henne och bara tittade på henne när hon sov.
Det är så igenkännande att det gör ont när par berättar om sina tankar och känslor kring den ofrivilliga barnlösheten. Jag är inte i den situationen längre, jag har två fantastiska barn men när jag ser ett sådant här program så minns både hjärta och hjärna, både kropp och själ.
Jag brukar ibland tänka att jag borde tagit vara på tiden bättre. Varför gjorde jag inte mer saker under de här sju åren, varför handlade det bara om att skaffa barn. Nu har jag mina barn och jag borde kanske rest mer innan, pluggat eller jobbat upp mig ännu mer.
När jag ser det här programmet så kommer det tillbaka till mig, det fanns inte utrymme för mer i mitt liv då. Det var allt jag orkade med, det var för mörkt, för jag visste inte då vad jag vet idag. Jag visste inte att jag en vacker dag skulle ha två pojkar som ligger och sover sött i sina sängar.
Precis som Linda säger i inslaget, det finns inget att ge upp, för då förlorar jag. Det finns bara uppåt och framåt för då har jag chans att vinna. Precis så var det, det gjorde så ont men det fanns ingen återvändo. Insatserna var höga, men vinsten var ännu högre
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar