E har varit på ett trotshumör som inte vetat några gränser. Mitt mellan all trots har han brutit i hop av okänd anledning och bara gnällt och gnällt.
Han har dragit ner gardiner och vägrat att klä på sig. Släpat ut sin spis i vardagsrummet och trotsigt vägrat att ta tillbaka den in till rummet, bara tittat på mig med en kaxig min.
Något annat som inte vetat några gränser har varit min frustration. Det är galet jobbigt när en liten människa som inte är mer än typ 8 pannkakor hög stå där och fullkomligt skita i vad man säger.
När vi gick till parken var allt frid och fröjd, det gick till och med bra att gå därifrån igen, E cyklade på i godan ro, ända till att vi nästan var hemma och han kom på att han inte alls ville gå in. Grin, grin, grin i trapphuset och mer grin inne igen.
Min omedelbara känsla var att kommer inte M hem snart så är risken stor att jag säljer min förstfödda på blocket.
Så kom M hem, E kommer in till mig och säger "Mamma förlåt för att jag har varit så olydig"
Sedan kommer han och säger att han vill ha Sveriges största apelsin och mitt hjärta svämmar över av kärlek.
Hur arg man än är så kommer alltid kärleken och puttar ilskan åt sidan.
Men någon tv blir det ändå inte, inte ens om han visar sin smältblick.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar