Jag har klarat mig hyfsat hittills men idag gick det åt skogen. Trappan har inte längre några trappsteg utan stegen är fylda med hård packad snö som genom idogt trampandes av fötter har formats till halfpipes för vättar. Jag insåg denna tidiga morgon att det krävdes en fast hand på ledstången när jag påbörjade min färd nedför denna isiga bana. Det hjälpte inte kan jag avslöja, fötterna som förlorade kontakten med marken for åt det ena hållet och lår och ruma for då åt andra hållet där det alldeles lämpligt fanns en mellanstolpe för ledstången. Övre delen av mitt lår fick stifta bekantskap med denna hårda tingest på ett mycket smärtsamt sätt. Det gjorde så ont att jag faktiskt inte riktigt brydde mig om någon såg min vurpa (fast jag hade förstås säkrat att ingen gjorde det innan jag tänkte den tanken). Om någon hade hört min tirad av ord som sannolikt inte finns representerade i Svenska Akademiens Ordlista kan det vara så att jag möjligen skulle ha fått rekomendationen att tvätta munnen med tvål.
Jag kan riktigt känna hur svullnaden på mitt lår växer och blir blå. Med tanke på hur lätt jag får blåmärken kan jag bara föreställa mig hur det kommer att se ut framåt kvällen. Det gör ont att ha byxor på sig vilket jag tyvärr ändå måste tvingas utstå för det känns inte som ett bra alternativ att ta av dem. Speciellt eftersom att jag inte kan sitta så det får bli stående arbete hela dagen.
Jag är ju inget fan av vintern (även om jag älskar att åka skidor) och idag är jag lite extra anti känner jag. Kan inte ens riktigt glädjas för barnen skull, det får jag återgå till i morgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar