söndag 15 februari 2015

Energitjuv...

Det finns något som stjäl så oerhört mycket energi från mig så här års.

KRÄKSJUKAN

Så fort den börjar visa sin fula nuna varje höst så börjar jag att oroa mig.
Jag hoppar högt varje gång barnen yppar något om ont i magen.
Får nära på magsår varje gång det sitter en lapp med texten "Nu går det magsjuka på blå" och den lappen sätts upp i oktober och plockas inte ner förrän syrenerna blommar.
När barnen rapar springer jag och hämtar hinken.
Och det här är mitt beteende när vi I-N-T-E har kräksjukan i familjen.

Jag vet inte om det är mitt kontrollbehov som styr den här näst intill sjukliga oron över att någon ska börja kaskadkräkas. Jag menar, man vet ju inte när man blir förkyld heller men då kan ju ändå en nysning eller lite kill i halsen skvallra om vad som är i antågande. När det kommer till kräksjukan så dyker den ju upp så plötsligt och med en jäkla leverans också. Dessutom tycks det alltid ske i vår säng så fort någon av barnen åker på den. Det är ungefär som att de är programmerade att sova hos oss så fort det ska kastas upp.

Elias har ganska nyligen gjort just precis det (nyligen som i för någon veckor sedan, jag skulle aldrig jinxa att någon annan åker på det genom att skriva om det för nära inpå). 
Vi hade planerat att åka i väg över dagen för att åka skidor. Vi hade till och med köpt små söta pjäxor till Alex och lagt fram kläderna i hallen.
Vi åkte inte för Elias kräktes på natten. När något sådant händer så startar en process i mig som blir okontrollerbar. Jag kan inte sova för jag ligger och lyssnar på minsta ljud av att Elias behöver kräkas igen eller att någon annan blivit sjuk. Faktum är att jag rusade in i sovrummet, tände lampan och började rycka i Alex som vaknade till alldeles sömnrusig  och undrade vad jag höll på med. Bevisligen hade jag bara drömt att han höll på att kräkas så jag backade ut igen och släckte lampan.
Dagar går och vi andra verkar klara oss men jag kan ändå inte slappna av för om man smittar i 48 timmar så kan ju någon bli smittad i 48:e timmen och så lägger man på 48 timmar i inkubationstid, det är ju fyra dagar och då har man ju hunnit slappna av. I alla fall om man är normalt funtad, inte om man är som jag.
På tredje kvällen efter att Elias blivit sjuk var jag själv hemma med barnen och då var jag säker på att det skulle ske. Antingen skulle Alex eller jag bli sjuk. Jag kollade Alex vid minst ljud jag hörde. Jag dämpade belysningen i badrummet men lät lampan vara tänd och lämnade dörren lite på glänt. Jag lade handduk i Alex säng, ställde hinken utanför och satte upp håret i en tofs innan jag gick och lade mig för att vara förberedd om jag var tvungen att sanera.
Ni fattar att jag har problem va, jag borde ju söka för det här. Det tar så jäkla mycket energi.
Det är ju inte mycket jag kan göra så varför oroa sig. Tyvärr lyssnar inte den neurotiska sidan av mig på den mer praktiska sidan när det kommer till kräksjukan så jag lär fortsätta att nojja i ett par månader till.
Det är tur att vi inte har en svart katt för då skulle jag känna mig tvungen att gå runt och spotta inomhus i dessa tider för att försäkra mig om att jag har gjort allt i min makt för att slippa denna farsot. Att fredag den 13:e inträffade inom den tidsram där potentiellt någon möjligen fortfarande skulle kunna trilla dit även om det var långsökt var ju inte heller en hit om man är som jag.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar