Jag gjorde det..

Mot alla odds skulle jag vilja säga.
Efter 15 km så la mina knän av helt och jag fick lunka och linka in i mål.
Mellan 16 och 17 km så tog det tvärstopp, benen vek sig och jag trodde att loppet var kört.
Trodde att jag skulle bli fast där till någon funktionär kunde komma och hjälpa mig men efter lite stretchade så kunde jag ta mig framåt för egen maskin igen. Självklart borde jag ha brutit men det är så surt att ha tagit sig så långt och sedan tvingas bryta. Jag gav mig inte och folk längst vägen peppade mig när jag kom linkande.
Sista biten in i mål joggade jag av ren och skär vilja och glädje över att komma i mål, och när jag passerade mållinjen så grät jag både av lycka att vara framme och att ha klarat av det.
Samtidigt var jag grymt besviken att det blev som det blev med knäna för mellantiderna fram till 15 km var helt okej.

Men jag har i alla fall gjort det och här är lite bilder från gårdagen.

Laddad make

Nervös jag

Extremt sliten jag.

Min fina medalj

Trötta jag vid lägerelden på hotellet.

Det kan ju tyckas vara lite märkligt att bo på hotell så nära hemmet men vilken fröjd det var.

Så nice att få käka en middag i lugn och ro, få världens sovmorgon och sedan en hotellfrukost.

Helt underbart!

Så nu vill jag förmedla till alla där ute att kan jag springa Stockholm Halvmarathon så kan alla det.

Efter att ha gjort det igår och sedan tittat på avslutsningscermonin för Paralympics i dag så blev det för mig ett hallelujah moment med känslan att man fasiken klarar nästan vad man vill bara man ger sig sjutton på det. En sanning med modifikation men visst klarar man mycket med rätta viljan.

Vill ni ha lite inspiration så kolla på videon.

Nobody said it was easy

Visst är det vackert