Den som säger att det finns en mening med allt ljuger.

Detta läser jag på twitter idag.

Självklart blir jag berörd och kan inte göra annat än gå in och läsa texten.

Jag läser det på jobbet vilket medför att jag biter i hop så mycket att jag får ont i nacken.

Hade jag varit ensam hade jag låtit tårarna flöda.

Det gör så ont i mig att hela mitt inre skriker att det är fel.

Var finns meningen med att en ung mamma dör och lämnar två döttrar kvar att sörja henne och sakna henne, att undra var hon är och när hon kommer tillbaka. Var finns rättvisan i att någon tvingas förklara för dessa små liv att mamma aldrig kommer tillbaka, aldrig någonsin.

Jag blir livrädd för egen del, tänk om jag blir sjuk en dag. 

Tänk om jag måste lämna min barn.

Så kan man inte tänka, man kan inte leva så och det förstår jag, men i ett ögonblick som detta tar skräcken för det värsta överhand för ett tag och nästan dränker mig i katastroftankar.

För att i nästa sekund gå över till en ödmjukhet för allt det fina jag har och jag tänker att jag måste vara bättre på att vårda det. Inte vara så stressad jämt, inte bli arg för att jag är trött och barnen just då bestämmer sig för att testa den yttersta gränsen.

Sedan plingar telefonen till och jag inser att jag är sen till ett möte. Jag grabbar tag i block och penna, rusar mot hissen och ögonblicket är förbi, jag är inne i ekorrhjulet igen.

Jag tror ändå att det fastnar någonstans.

Se på mig nu till exempel, jag skriver om det flera timmar senare. Jag gör det för att det berörde mig och jag tycker att det är viktigt.

Hur fruktansvärt och hemskt det än är så finns det där och får inte glömmas bort.

Jag uppmanar alla att gå in och läsa den fina text som skrivits om en tjej som gått bort i helt fel skede i livet. Förintad av en sjukdom som inte borde existera men gör det ändå.

Jag såg Svenska Hjältar galan förra året och föreningen Ung Cancer berörde mig redan då.

Läs mer om föreningen HÄR

Inlägget om Johanna hittar ni HÄR