Lite sjukt är det väl ändå...

Jag sitter och tittar på fyrans "En unge i minuten" och är avundsjuk. Jag är en av dem som tycker att BB tiden är helt fantastisk. Min mamma har alltid sagt att hennes känsla efter det att min lillasyster föddes var en slags sorgsenhet att hon aldrig skulle få uppleva detta fantastiska igen. Jag har alltid skakat på huvudet åt detta men inte brytt mig nämnvärt för det känns ju helt galet. Jag vet inte men hon kanske blev tappad i golvet som liten eller så. Det sjuka är att nu vet jag vad hon menar. Efter det att E föddes kände jag precis så, jag var lite besviken att inte få vara med om en förlossning igen. Nu fick jag ju det och visst måste jag erkänna att jag i ett visst ögonblick under A´s förlossning hade lite svårt att se tjusningen i det.
Men nu så här i efterhand när jag tittar på ett sådan här program på tv så kommer känslan över mig igen.
Det innebär inte att jag vill ha fler barn hur fantastiska de än är men jag tycker det är så häftigt och då menar jag inte bara själv ögonblicket när ungen ploppar ut för det är något utöver det vanliga. Det är en kick utan dess like.
Det är som en egen liten värld där på BB, en bubbla av smärta och lycka. Man blir omhändertagen och vi som ska bli föräldrar har en connection på ett alldeles speciellt sätt. Jag har inte velat ha så mycket "hjälp" av M i form av massage eller så under någon av förlossningarna. För mig var han ett tillräckligt stöd bara av att finnas där. När jag har ont vill jag inte ha någon som petar på mig även om det i form av att massera. Det enda som hjälper mot den där smärtan är en välplacerad epiduralbedövning. Thank heaven för narkosläkare säger jag bara.
För att inte tala om att sängarna där är så mycket bättre än våra sängar hemma. Det är sådana där härliga som man styr med fjärrkontroll. När det var dags att mata var det bara att trycka på lilla kontrollen så åkte ryggen upp.

Nu tittar jag upp på teven precis i samma ögonblick som en ny liten en ser dagens ljus och testar lungorna för full kraft och då börjar jag förstås att gråta och skratta om vartannat och så känner jag det där lilla hugget av avundsjuka för att jag inte får göra det där igen.

Det är väl i alla fall lite sjukt att tänka så.