Hör och häpna men barnen åt med god aptit. Ingen av dem brukar någonsin ens vilja smaka på sås om det inte är brunsås till köttbullar, men nu smakade dem båda på eget initiativ. Att de dessutom gillade den och doppade sina potatisar (Elias brukar alltid vägra potatis) med liv och lust är ju nästen för bra för att vara sant.
Förra veckan var det katastrof kring matbordet. Det ratades maträtter av ren princip och Alex åt nog baske mig inte en tugga av middagsmaten i alla fall tre av dagarna. Resterande var det mycket sparsamt så det räknas knappt det heller.
Med anledning av det så var det nästan så att jag började gråta av glädje över att de på eget intiativ åt så bra idag.
Jag själv har alltid varit oerhört kräsen och känslig när det gäller mat. Jag är fortfarande känslig även om jag njuter väldigt mycket mer av mat idag än när jag var barn.
Jag vill så väldigt gärna att barnen ska slippa vara rädd för att äta som jag var när jag var liten.
De ska våga smaka på mat. Allt uppskattas ju inte och det är helt okej men man bör kunna smaka, på det mesta i alla fall. Vissa saker kan man bara inte äta enligt mig, typ sniglar, inälvor och annat konstigt.
Så idag blev jag alltså så glad att Elias smart som han är såg sin chans och frågade om glass efter maten. Vilket jag förstås sa ja till. Smart unge den där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar