Om det går löss på dagis är det inte så bra att äta mannagrynsgröt och kladda över hela sitt hår. De ser precis ut som små vita ägg. Inte för att jag vet hur lusägg ser ut, men eftersom att jag inte vet det så kan jag tro att mannagrynsgröt är lusägg. Faktiskt, kan jag det.
Det är inte så konstigt väl.
I går trodde jag att sand var lusägg.
Skickat från min iPhone
tisdag 28 augusti 2012
måndag 27 augusti 2012
Mindre festligt idag..
Jodå, visst var det fest i lördags och det fick man ju känna på i går.
Den där festformen som man hade i sin ungdom, den finns inte i dag.
Dessutom är vi lite kräsna när vi går på lokal.
Sturecompaniet i all ära men att inte kunna fixa drinkar är lite low class måste jag säga.
Där är det bara groggar som gäller för fort ska det gå. Antagligen funkar det där för stekarna dricker väl mest Red bull/vodka i alla fall.
Men kul hade vi och klädkrisen löstes med en snabb shoppingrunda.
Hur som helst så landade vi i vardagen idag med buller och brak. Fästingvaccinering för hela familjen förutom A men han får ju åka med ändå så det kvittar liksom.
Lite tårar, skrik och panik blev det men på det stora hela gick det bra. En tatuering i form av en fästing blev det som belöning från vårdcentralen och E valde den själv.
Jag hade kanske inte valt just en fästing men det är ju inte jag som ska ha den heller.
Efter blev det en tur till apoteket för att köpa luskam. Det känns ju sådär måste jag säga, det känns liksom lite olustigt. Jag vet ju att det går på förskolor och skolor mellan varven och det är ju inte ens säkert att barnen kommer att drabbas men det kliar liksom över hela mig bara jag tänker på det.
Vem minns inte lus Mia i Madicken och så känns det som att man vill duscha barnen och skrubba till man blir blå för att lusrackarna inte ska frestas. Men det kvittar ju det vet jag, det bara känns som att man vill göra så.
Det kliar på mig nu bara för att jag skriver det här.
Känn efter själva förresten om det inte kommer klia lite på er nu när ni läser. Lite i huvudet, och så kanske lite i nacken också. Är det inte så? Att det kliar lite nu.
Efter apoteket var det dags för belöning och vi styrde kosan mot McD för att köpa glass.
Nästan framme fick A spelet och börja gasta som besatt. Man hör på han när han är arg och när han är olycklig. Det här var det olyckliga skriket. Guess What! Så klart, Hoppsan var inte med i bilen.
Det var ju bara att vända och trots att det är nära kändes det som en evighet eftersom att A sände hela vägen på högsta frekvens.
Han var inte på Apoteket till min stora förtret, in på VC igen och där var han.
Det känns inte helt bra att glömma ett ting som klassas som en sanitär olägenhet på en allmän vårdinrättning. Jag är förvånad, men tacksam förstås, att hon gav den till mig och inte ringde smittskyddsinstitutet istället.
Därefter åkte vi tillbaka och köpte glass och alla var glada.
Slutet gott allting gott!
Den där festformen som man hade i sin ungdom, den finns inte i dag.
Dessutom är vi lite kräsna när vi går på lokal.
Sturecompaniet i all ära men att inte kunna fixa drinkar är lite low class måste jag säga.
Där är det bara groggar som gäller för fort ska det gå. Antagligen funkar det där för stekarna dricker väl mest Red bull/vodka i alla fall.
Men kul hade vi och klädkrisen löstes med en snabb shoppingrunda.
Hur som helst så landade vi i vardagen idag med buller och brak. Fästingvaccinering för hela familjen förutom A men han får ju åka med ändå så det kvittar liksom.
Lite tårar, skrik och panik blev det men på det stora hela gick det bra. En tatuering i form av en fästing blev det som belöning från vårdcentralen och E valde den själv.
Jag hade kanske inte valt just en fästing men det är ju inte jag som ska ha den heller.
Efter blev det en tur till apoteket för att köpa luskam. Det känns ju sådär måste jag säga, det känns liksom lite olustigt. Jag vet ju att det går på förskolor och skolor mellan varven och det är ju inte ens säkert att barnen kommer att drabbas men det kliar liksom över hela mig bara jag tänker på det.
Vem minns inte lus Mia i Madicken och så känns det som att man vill duscha barnen och skrubba till man blir blå för att lusrackarna inte ska frestas. Men det kvittar ju det vet jag, det bara känns som att man vill göra så.
Det kliar på mig nu bara för att jag skriver det här.
Känn efter själva förresten om det inte kommer klia lite på er nu när ni läser. Lite i huvudet, och så kanske lite i nacken också. Är det inte så? Att det kliar lite nu.
Efter apoteket var det dags för belöning och vi styrde kosan mot McD för att köpa glass.
Nästan framme fick A spelet och börja gasta som besatt. Man hör på han när han är arg och när han är olycklig. Det här var det olyckliga skriket. Guess What! Så klart, Hoppsan var inte med i bilen.
Det var ju bara att vända och trots att det är nära kändes det som en evighet eftersom att A sände hela vägen på högsta frekvens.
Han var inte på Apoteket till min stora förtret, in på VC igen och där var han.
Det känns inte helt bra att glömma ett ting som klassas som en sanitär olägenhet på en allmän vårdinrättning. Jag är förvånad, men tacksam förstås, att hon gav den till mig och inte ringde smittskyddsinstitutet istället.
Därefter åkte vi tillbaka och köpte glass och alla var glada.
Slutet gott allting gott!
söndag 26 augusti 2012
fredag 24 augusti 2012
That´s it!!
Jag har inga kläder!!
Nu är det officiellt, jag har I-N-G-A kläder.
Utgång i morgon och jag går just nu igenom en mindre kris.
Den som säger I-lands problem får en smäll.
Jag går ut typ 3 gånger om året och då vill jag känna mig liiiite fin och just nu motarbetar min garderob den känslan.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!
Nu är det officiellt, jag har I-N-G-A kläder.
Utgång i morgon och jag går just nu igenom en mindre kris.
Den som säger I-lands problem får en smäll.
Jag går ut typ 3 gånger om året och då vill jag känna mig liiiite fin och just nu motarbetar min garderob den känslan.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa!!!
torsdag 23 augusti 2012
Resultat
Resultatet för dagens Bellman är 27:21.
Det är en förbättring från förra året med ca. 6 minuter vilket man väl ändå får vara nöjd med.
Det finns dock en sak som stör mig och det är att jag sprang hela loppet och var kissnödig.
Försök själva att springa fem kilometer med benen i kors.
Jag hade mer att ge men kunde inte släppa ut det för då hade jag kissat på mig.
Det kändes inte som att det var ett så viktigt lopp för mig att det var värt att göra i brallan.
Det kanske man gör om man är på väg att vinna vasaloppet, men inte på en bellmanstafett.
Taskig planering helt enkelt och jag var rätt sugen på att dra upp i skogen istället för att följa banan men då skulle ju tiden varit ännu sämre.
Så jag är nöjd med tiden men kände att jag hade krafter till att ha kunnat ge mer.
Jag fick ett träningspass i alla fall och det var väl tur eftersom att det blev en El Maco till lunch.
I´m loving it....
Det är McD´s bästa påfund, bättre än Big Mac.
Eller kanske inte ändå.
Hm, dött lopp får det bli dem emellan.
Dags för sängen annars kommer jag att sticka i väg och köpa en burgare nu för jag är ashungrig, eller gå loss på Pollypåsen i skåpet.
God Natt!
Det är en förbättring från förra året med ca. 6 minuter vilket man väl ändå får vara nöjd med.
Det finns dock en sak som stör mig och det är att jag sprang hela loppet och var kissnödig.
Försök själva att springa fem kilometer med benen i kors.
Jag hade mer att ge men kunde inte släppa ut det för då hade jag kissat på mig.
Det kändes inte som att det var ett så viktigt lopp för mig att det var värt att göra i brallan.
Det kanske man gör om man är på väg att vinna vasaloppet, men inte på en bellmanstafett.
Taskig planering helt enkelt och jag var rätt sugen på att dra upp i skogen istället för att följa banan men då skulle ju tiden varit ännu sämre.
Så jag är nöjd med tiden men kände att jag hade krafter till att ha kunnat ge mer.
Jag fick ett träningspass i alla fall och det var väl tur eftersom att det blev en El Maco till lunch.
I´m loving it....
Det är McD´s bästa påfund, bättre än Big Mac.
Eller kanske inte ändå.
Hm, dött lopp får det bli dem emellan.
Dags för sängen annars kommer jag att sticka i väg och köpa en burgare nu för jag är ashungrig, eller gå loss på Pollypåsen i skåpet.
God Natt!
onsdag 22 augusti 2012
I morgon gäller det
I morgon är det dags att leverera på riktigt.
Än en gång har jag halkat in på ett bananskal i M:s lag i Bellmanstafetten.
Av någon konstig anledning så lyckas alltid hans jobb anmäla sig men lyckas aldrig med att ha ett fullt lag.
Men inte gör det mig något, jag ställer upp och springer med en rasande fart i den blåa tröja som tilldelades mig redan förra året.
Det jobbiga nu är att det betyder något att lyckas, att förbättra mig och det ganska mycket också.
Jag har ju sprungit en hel del mer i år än förra året, ja än någonsin förut egentligen och då ställer man ju högre krav på sig själv.
Som alltid, det går ju inte bara att göra något för att det är kul, H-E-L-T utan krav på prestation. NÄPP! Icke sa nicke, inte en chans om man är en tävlingsmänniska som jag.
Tyvärr har jag ju lite halvtaskigt självförtroende så medan ena jag peppar mig själv för att prestera bra så bryter andra jag ner mig själv med tankar att det kommer gå åt pipsvängen.
Det är ju lite dumt förstås och det talar den tredje jag om för mig mest hela tiden men ingen av mig lyssnar förstås på det.
Visst är det jobbigt när man vet att man har rätt men ändå inte lyssnar på sig själv.
Nåja, önska mig lycka till!
God natt och sov gott!
Än en gång har jag halkat in på ett bananskal i M:s lag i Bellmanstafetten.
Av någon konstig anledning så lyckas alltid hans jobb anmäla sig men lyckas aldrig med att ha ett fullt lag.
Men inte gör det mig något, jag ställer upp och springer med en rasande fart i den blåa tröja som tilldelades mig redan förra året.
Det jobbiga nu är att det betyder något att lyckas, att förbättra mig och det ganska mycket också.
Jag har ju sprungit en hel del mer i år än förra året, ja än någonsin förut egentligen och då ställer man ju högre krav på sig själv.
Som alltid, det går ju inte bara att göra något för att det är kul, H-E-L-T utan krav på prestation. NÄPP! Icke sa nicke, inte en chans om man är en tävlingsmänniska som jag.
Tyvärr har jag ju lite halvtaskigt självförtroende så medan ena jag peppar mig själv för att prestera bra så bryter andra jag ner mig själv med tankar att det kommer gå åt pipsvängen.
Det är ju lite dumt förstås och det talar den tredje jag om för mig mest hela tiden men ingen av mig lyssnar förstås på det.
Visst är det jobbigt när man vet att man har rätt men ändå inte lyssnar på sig själv.
Nåja, önska mig lycka till!
God natt och sov gott!
tisdag 21 augusti 2012
Hell Hour
Alltså hur hanterar man hell-hour i en normal familj.
Jag räknar oftast min familj som en normal familj, nu är ju jag lite partisk förstås men vem bestämmer vad som är normalt egentligen, så ja vi är en normal familj.
Det är en fullständig omöjlighet att få middagen på bordet under ordnade och fredliga former.
Ungefär samtidigt som jag är mitt i matlagningen, så där så att det inte går att avbryta och sticka till Mc Donalds istället men heller inte är minutrar i från att ligga avsvalnad på tallriken, så är det som en bomb briserar i den lilla och larmet går. Nu pratar vi inte ett lugnt och sansat larm utan ett larm som låter över hela området och hans ansikte skrynklar i hop sig och antar en ganska så röd ton. Om jag dessutom då inte agerar och rycker ut på en gång eftersom att jag gör ett desperat försök att få korv-stroganoffen att inte koka torr och riset att bränna fast, utan bara fräser åt han att sluta, så utökar han hela showen med att lägga sig på golvet och utstöta små andnöds läten blandat med hulkande och färgen i ansiktet är nu illröd och små svettdroppar bryter ut i pannan på han.
Jag är nu helt inne i slutfasen och kan inte göra annat än stressat se på och göra en hastig bedömning att han troligen inte får ett slaganfall så där på stört så jag bestämmer mig för att maten får gå före i alla fall,
då reser han sig plötsligt och får ett oerhört sorgset och förnärmat uttryck i sitt lilla ansikte och lommar i väg och sätter sig i soffan. Storebror som är snällheten själv i dessa lägen kommer då hastigt springande för att hämta Hoppsan och leverera till lilla dramaqueenen som nu sitter i soffan och hulkar.
Nu när maten äntligen är klar och bara dukningen återstår så känner jag att jag kan ta någon minut och sätta mig med min minsting och försöka bli sams för att ev. få någon form av middagsro.
Han kryper upp i min famn och pressar sin lilla svettiga panna mot min och jag ångrar genast att jag fräste åt han och blev arg.
I mitt stilla sinne tror jag nu att allt är frid och fröjd och försöker resa mig för att duka.
Det var dumt för nu skrynklas ansiktet i hop igen och tårarna börjar spruta medan larmet tjuter.
Jag förstår ju att han är hungrig och försöker desperat att förklara.
- Mamma ska duka
Uääääääääääää!
- Mamma ska fixa korv.
Uääääääääääääääää!
- Du ska få korv
UÄÄÄääääääääää!
- Mat
UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
- KORV!!!
Lirka, lirka, trösta, pussa, gosa....... Tyst... Puh....
Nytt försök, snabbt som attan fram med maten och sätta han vid bordet.
Först ett leende, sedan förvrids minen och larmet går.. I-G-E-N.
Men vad är det nu då, jag känner frustrationen öka medan jag plockar fram mat till E och i tanken tänker att jag själv också är ganska hungrig.
Jag vet ju att han är hungrig, men varför äter han inte då.
HUR SVÅRT SKA DET VARA!
Ställer fram mjölk, men, nä hä, inte det heller.
Nu förvandlas jag till den här mamman som jag inte vill vara, den som skriker och smäller i skåpsdörrar.
Ventilerar min frustration och börjar om.
Tar han i famnen, lirkar, lockar, pockar och gosar.....Tyst.... Puh
Tillbaka till stolen, inväntar utbrottet medan jag hämtar min egen mat.
Sätter mig på stolen och vågar knappt börja äta, än mindre andas.
Då får jag se hur han sitter och moffar i sig maten med ett nöjt leende på läpparna.
Med munnen full av mat hör jag bara...
- Maaaammaa
Jag svarar -Jaa
- I love you!
Vad säger man?
Tre små ord, som dessutom sägs med mat i munnen och allt är förlåtet.
Han har förlåtit mig för att jag skrek och jag har förlåtit han för att han helt i onödan betett sig som ett pain in the ass den senaste halvtimmen.
Och båda vet att i morgon kommer samma procedur utspela sig igen för hell-hour den kommer imorgon också, liksom nästa dag och dagen efter den...
Jag räknar oftast min familj som en normal familj, nu är ju jag lite partisk förstås men vem bestämmer vad som är normalt egentligen, så ja vi är en normal familj.
Det är en fullständig omöjlighet att få middagen på bordet under ordnade och fredliga former.
Ungefär samtidigt som jag är mitt i matlagningen, så där så att det inte går att avbryta och sticka till Mc Donalds istället men heller inte är minutrar i från att ligga avsvalnad på tallriken, så är det som en bomb briserar i den lilla och larmet går. Nu pratar vi inte ett lugnt och sansat larm utan ett larm som låter över hela området och hans ansikte skrynklar i hop sig och antar en ganska så röd ton. Om jag dessutom då inte agerar och rycker ut på en gång eftersom att jag gör ett desperat försök att få korv-stroganoffen att inte koka torr och riset att bränna fast, utan bara fräser åt han att sluta, så utökar han hela showen med att lägga sig på golvet och utstöta små andnöds läten blandat med hulkande och färgen i ansiktet är nu illröd och små svettdroppar bryter ut i pannan på han.
Jag är nu helt inne i slutfasen och kan inte göra annat än stressat se på och göra en hastig bedömning att han troligen inte får ett slaganfall så där på stört så jag bestämmer mig för att maten får gå före i alla fall,
då reser han sig plötsligt och får ett oerhört sorgset och förnärmat uttryck i sitt lilla ansikte och lommar i väg och sätter sig i soffan. Storebror som är snällheten själv i dessa lägen kommer då hastigt springande för att hämta Hoppsan och leverera till lilla dramaqueenen som nu sitter i soffan och hulkar.
Nu när maten äntligen är klar och bara dukningen återstår så känner jag att jag kan ta någon minut och sätta mig med min minsting och försöka bli sams för att ev. få någon form av middagsro.
Han kryper upp i min famn och pressar sin lilla svettiga panna mot min och jag ångrar genast att jag fräste åt han och blev arg.
I mitt stilla sinne tror jag nu att allt är frid och fröjd och försöker resa mig för att duka.
Det var dumt för nu skrynklas ansiktet i hop igen och tårarna börjar spruta medan larmet tjuter.
Jag förstår ju att han är hungrig och försöker desperat att förklara.
- Mamma ska duka
Uääääääääääää!
- Mamma ska fixa korv.
Uääääääääääääääää!
- Du ska få korv
UÄÄÄääääääääää!
- Mat
UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
- KORV!!!
Lirka, lirka, trösta, pussa, gosa....... Tyst... Puh....
Nytt försök, snabbt som attan fram med maten och sätta han vid bordet.
Först ett leende, sedan förvrids minen och larmet går.. I-G-E-N.
Men vad är det nu då, jag känner frustrationen öka medan jag plockar fram mat till E och i tanken tänker att jag själv också är ganska hungrig.
Jag vet ju att han är hungrig, men varför äter han inte då.
HUR SVÅRT SKA DET VARA!
Ställer fram mjölk, men, nä hä, inte det heller.
Nu förvandlas jag till den här mamman som jag inte vill vara, den som skriker och smäller i skåpsdörrar.
Ventilerar min frustration och börjar om.
Tar han i famnen, lirkar, lockar, pockar och gosar.....Tyst.... Puh
Tillbaka till stolen, inväntar utbrottet medan jag hämtar min egen mat.
Sätter mig på stolen och vågar knappt börja äta, än mindre andas.
Då får jag se hur han sitter och moffar i sig maten med ett nöjt leende på läpparna.
Med munnen full av mat hör jag bara...
- Maaaammaa
Jag svarar -Jaa
- I love you!
Vad säger man?
Tre små ord, som dessutom sägs med mat i munnen och allt är förlåtet.
Han har förlåtit mig för att jag skrek och jag har förlåtit han för att han helt i onödan betett sig som ett pain in the ass den senaste halvtimmen.
Och båda vet att i morgon kommer samma procedur utspela sig igen för hell-hour den kommer imorgon också, liksom nästa dag och dagen efter den...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)