Som bekant är ju A lite vild, lite klättrig och högst opålitlig när det kommer till att vistats i möblerade rum. Trots detta så har det gått bra hela terminen på förskolan, vilket kanske säger mer om personalens hängivenhet än att A skulle uppfört sig exemplariskt för det vet vi ju att han inte gör.
Han har ett hjärta av guld men ett sinne av upptåg och ett väldigt långt klåfinger.
När vi kom dit idag så såg jag han spatsera runt. Vi hälsade på E och sedan gick jag mot A varpå en av pedagogerna kommer bärandes på han. Hm, märkligt tyckte jag att det var för han var inte ledsen eller så. A blev glad, jag tog han och ungefär samtidigt som hon tog till orda såg jag blodfläcken på tröjan, Oh Oh var min första tanke.
Han hade ramlat i rutschkanan och slagit i munnen så att det hade blödit en del. Detta får mig att rysa men jag lyssnar lugnt och sansat när hon berättar fast jag helst av allt bara vill ringa 112.
Jag tycker tanden ser lite sned ut men tror att jag bara inbillar mig. Han äter och tuggar frenetiskt på Hoppsan så det kan knappast göra ont på han i alla fall.
Jag ringde tandläkaren när jag kom hem och vi behövde inte åka in idag men måste göra det i morgon för det ska alltid kollas upp när de slagit i med tanke på att de har de "riktiga" tänderna under.
Jag blir alldeles kall när mina barn går sönder. Jag är lugn men det är bara på ytan, jag stänger liksom av och blir metodisk. Nu verkar det absolut inte vara någon fara alls med honom men bara tanken att han slagit sig på ett sätt som medfört blodvite får mig att rysa.
Detta hände ca. 15 minuter innan vi kom och hämtade. 15 minuter i från att klara hela terminen utan skador. Det var nästan samma med E men han gjorde sig illa på lucia så han hade kanske någon vecka kvar på sin första termin. Han föll från en klätterställning och blev värsta trubbnosen.
Det första jag tänkte på när hon berättade att det precis hade hänt var "Varför hämtade jag dem inte lite tidigare, jag hade ju tänkt det". Är inte det typiskt, direkt så tar man på sig skulden.
Faktum är att egentligen så tror jag det hade hänt ändå, bara det att då hade det hänt en kvart tidigare. Det som händer det händer, det går inte att göra något åt.
Alltså nu menar jag inte att man ska lite till slumpen hela tiden, korsa E18 med förbundna ögon med tanken att blir jag påkörd så blir jag, det är ödet, inte så men man kan ju inte skydda sig mot allt.
Även om jag gärna vill tror det.
Vi får helt enkelt vara glada att mer saker inte har hänt med A med tanke på vilken klätterapa han ändå är.
Men.......
Nu är det
sommarlov med allt vad det innebär...
