söndag 5 februari 2012
Dagens outfit
lördag 4 februari 2012
fredag 3 februari 2012
Så här ligger det till
Jag har varit lite frånvarande denna vecka. Jag hoppas att ni har förståelse när ni får höra varför.
Denna vecka kan ha varit en av de värsta veckor jag har haft på lång, lång tid.
Den kom, den spred förödelse, den försvann och lämnade endast spillror efter sig.
Min stora fasa, vinterns skräck, den omtalade VINTERKRÄKSJUKAN, Galna kräksjukan, Idiotinfluensan, kalla den vad ni vill.
Den smög sig på oss natt mellan söndag och måndag genom att attackera den mest försvarslösa i familjen, stackars lilla A. Bara det säger ju allt om denna opålitliga farsot, att ge sig på den som är minst tyder på allt annat än rent mjöl i påsen.
Det blev en natt att minnas, kräks både här och där och när kräkandet var slut så väntade nästa utmaning. Den att få A att somna utan sin älskade Hoppsan som ju förstås kommit i vägen för en magtömning och repade sig i tvättmaskinen.
Måndagen kom och A fick vara hemma från dagis, jag som bara hade sovit 3 timmar den natten gav mig iväg till jobbet och gick på autopilot hela dagen med kaffe som enda bränsle.
Tisdagen kom och ingen annan hade ännu blivit sjuk, bara en tidsfråga kände jag med en stor klump i magen. A var fortfarande hemma och vi började närma oss 48 timmars gränsen för han. Snart skulle han vara smittfri men inkubationstiden är 24 till 48 h så än var vi långt i från säkra.
Natten mellan tisdag och onsdag kom den och slog till igen. Denna gång mot M, så klart att det skulle bli han, han som skulle gå till jobbet första dagen efter föräldraledigheten på onsdagen. Så blev det förstås inte. Vi var fortfarande två (eller tre egentligen eftersom att A nu var smittfri igen) som stod på benen så vi gav oss iväg åt respektive håll (ja jag åt mitt förstås efter det att jag hade följt barnen. I fall att någon nu skulle tvivla på det kan ni läsa detta). Vid 10:30 ringde dagis, E hade blivit sjuk. Jamensedärdå!! Så klart! Ringa hem så att M fick masa sig ur sängen och hämta E medan jag kastade mig i taxi och åkte hem.
Jag började misströsta mer och mer, det var ju bara jag kvar nu. Skulle jag klara mig eller kommer den att ta mig med. Ångesten rev och slet i mig och jag mådde konstant illa. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, kanske kommer jag att klara mig, det vore kanske inte så konstigt att någon av oss klarar sig. Så borde det ju vara rent statistiskt. Ähh klart jag kommer att åka dit , varför skulle jag INTE göra det, jag blir alltid sjuk så fort kräksjukan härjar.
Till slut började jag känna att det kanske vore bättre om den kom och tog mig så att jag slapp denna konstanta oro för om och i så fall när den slår till.
PANG!! Då kom den, natt till torsdag slog den ner som en bomb och jag förvandlades till en marionett i dess händer. Fast jag inte hade något kvar tvingade den mig att vända ut och in på min stackars mage. Timmarna gick och jag såg inget slut på eländet. Varför jag drabbades så mycket hårdare än resterande familjemedlemmar som bara kräktes en till tre gånger kan jag bara gissa men kanske har det något med min uppenbara avsky inför denna mörka kraft. Kanske sparade den mig till sist för att ta ut all sin kraft och hämnas allt ont jag sagt om den.
Den ska bara veta att det inte knäcker mig. Nu 24 timmar senare är jag starkare än någonsin och jag bara väntar ut mina 48 timmar. Jag kommer aldrig sluta att baktala dig din ondsinta farsot, hör du det ALDRIG!!!!!
Denna vecka kan ha varit en av de värsta veckor jag har haft på lång, lång tid.
Den kom, den spred förödelse, den försvann och lämnade endast spillror efter sig.
Min stora fasa, vinterns skräck, den omtalade VINTERKRÄKSJUKAN, Galna kräksjukan, Idiotinfluensan, kalla den vad ni vill.
Den smög sig på oss natt mellan söndag och måndag genom att attackera den mest försvarslösa i familjen, stackars lilla A. Bara det säger ju allt om denna opålitliga farsot, att ge sig på den som är minst tyder på allt annat än rent mjöl i påsen.
Det blev en natt att minnas, kräks både här och där och när kräkandet var slut så väntade nästa utmaning. Den att få A att somna utan sin älskade Hoppsan som ju förstås kommit i vägen för en magtömning och repade sig i tvättmaskinen.
Måndagen kom och A fick vara hemma från dagis, jag som bara hade sovit 3 timmar den natten gav mig iväg till jobbet och gick på autopilot hela dagen med kaffe som enda bränsle.
Tisdagen kom och ingen annan hade ännu blivit sjuk, bara en tidsfråga kände jag med en stor klump i magen. A var fortfarande hemma och vi började närma oss 48 timmars gränsen för han. Snart skulle han vara smittfri men inkubationstiden är 24 till 48 h så än var vi långt i från säkra.
Natten mellan tisdag och onsdag kom den och slog till igen. Denna gång mot M, så klart att det skulle bli han, han som skulle gå till jobbet första dagen efter föräldraledigheten på onsdagen. Så blev det förstås inte. Vi var fortfarande två (eller tre egentligen eftersom att A nu var smittfri igen) som stod på benen så vi gav oss iväg åt respektive håll (ja jag åt mitt förstås efter det att jag hade följt barnen. I fall att någon nu skulle tvivla på det kan ni läsa detta). Vid 10:30 ringde dagis, E hade blivit sjuk. Jamensedärdå!! Så klart! Ringa hem så att M fick masa sig ur sängen och hämta E medan jag kastade mig i taxi och åkte hem.
Jag började misströsta mer och mer, det var ju bara jag kvar nu. Skulle jag klara mig eller kommer den att ta mig med. Ångesten rev och slet i mig och jag mådde konstant illa. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, kanske kommer jag att klara mig, det vore kanske inte så konstigt att någon av oss klarar sig. Så borde det ju vara rent statistiskt. Ähh klart jag kommer att åka dit , varför skulle jag INTE göra det, jag blir alltid sjuk så fort kräksjukan härjar.
Till slut började jag känna att det kanske vore bättre om den kom och tog mig så att jag slapp denna konstanta oro för om och i så fall när den slår till.
PANG!! Då kom den, natt till torsdag slog den ner som en bomb och jag förvandlades till en marionett i dess händer. Fast jag inte hade något kvar tvingade den mig att vända ut och in på min stackars mage. Timmarna gick och jag såg inget slut på eländet. Varför jag drabbades så mycket hårdare än resterande familjemedlemmar som bara kräktes en till tre gånger kan jag bara gissa men kanske har det något med min uppenbara avsky inför denna mörka kraft. Kanske sparade den mig till sist för att ta ut all sin kraft och hämnas allt ont jag sagt om den.
Den ska bara veta att det inte knäcker mig. Nu 24 timmar senare är jag starkare än någonsin och jag bara väntar ut mina 48 timmar. Jag kommer aldrig sluta att baktala dig din ondsinta farsot, hör du det ALDRIG!!!!!
onsdag 1 februari 2012
Ny verklighet
Jag har lämnat två barn på dagis idag. Om inte det ger mig en hjärtattack gör inget det. Det krävs planering, att lägga fram alla kläder kvällen innan och packa ihop det som ska med räcker inte vet jag nu. Åtminstone inte om man vill undvika att bli osams, stressa halvt ihjäl sig eller bara undvika psykbryt.
Jag funderar på att låta barnen sova i kläderna de ska ha dagen efter. Att de ska sova i overallerna är kanske en smula överdrivet men hur stor skillnad är det egentligen på en pyjamas och vanliga kläder. Eller så gör jag helt enkelt så att E får gå själv till dagis och så får han lämna A.
Skulle det funka tror ni?!
Jag funderar på att låta barnen sova i kläderna de ska ha dagen efter. Att de ska sova i overallerna är kanske en smula överdrivet men hur stor skillnad är det egentligen på en pyjamas och vanliga kläder. Eller så gör jag helt enkelt så att E får gå själv till dagis och så får han lämna A.
Skulle det funka tror ni?!
Skickat från min iPhone
måndag 30 januari 2012
Trött
Idag är jag trött bortom alla gränser.
Jag är så trött att det känns som att jag befinner mig i en annan dimension. I en dimension där alla går med suddiga huvuden och talar i ultrarapid med förstorade tungor.
Jag är så trött att gränsen till att bli övertrött bara är en hårsmån ifrån och jag känner att jag inom kort kommer att passera den för att sedan förvandlas till ett fnittrande vrak eller en bölande hysterika.
Eller så kommer jag bara krascha i soffan framför teven och sova som en baby.
Vem vet, vem vet säger rösten som talar i ultrarapid och manar mig att genast gå och plocka upp kläderna som ligger slängda i garderoben.
Den lilla rösten är mycket irriterande och jag vill så gärna att den ska sluta för jag orkar inte plocka upp kläderna. Men den lilla rösten fortsätter irriterat att tjata på mig när allt jag vill är att bara slappa.
Den lilla rösten kommer med triumfkortet. Du vet att städerskan inte kommer åt att städa i morgon annars och då kommer du att ångra dig för att du var så lat idag, så det så!
Fuck den lilla rösten jag går väl och städar upp i garderoben då.
Jag är så trött att det känns som att jag befinner mig i en annan dimension. I en dimension där alla går med suddiga huvuden och talar i ultrarapid med förstorade tungor.
Jag är så trött att gränsen till att bli övertrött bara är en hårsmån ifrån och jag känner att jag inom kort kommer att passera den för att sedan förvandlas till ett fnittrande vrak eller en bölande hysterika.
Eller så kommer jag bara krascha i soffan framför teven och sova som en baby.
Vem vet, vem vet säger rösten som talar i ultrarapid och manar mig att genast gå och plocka upp kläderna som ligger slängda i garderoben.
Den lilla rösten är mycket irriterande och jag vill så gärna att den ska sluta för jag orkar inte plocka upp kläderna. Men den lilla rösten fortsätter irriterat att tjata på mig när allt jag vill är att bara slappa.
Den lilla rösten kommer med triumfkortet. Du vet att städerskan inte kommer åt att städa i morgon annars och då kommer du att ångra dig för att du var så lat idag, så det så!
Fuck den lilla rösten jag går väl och städar upp i garderoben då.
söndag 29 januari 2012
Siam Park
Mitt i veckan tog vi kidsen och drog till Siam Park som är ett av Europas största vattenland.
Det kan vara så att vi hade roligare än barnen.
LOST CITY
För de mindre barnen
Det kan vara så att vi hade roligare än barnen.
 |
| Söta sälar som mötte oss när vi kom in. |
 |
| Första attraktionen som var ett fritt fall på 28 meter. Om ni tror att jag åkte så känner ni mig inte alls. Johan var den enda som vågade sig på detta spektakel. |
 |
| Hela stället var Thailandsinspirerat. Mycket vackert! |
För de mindre barnen
 |
| E skjuter vattenkanon, akta sig den som kan.... |
 |
| A gör som han alltid gör. Plöjer fram i vattnet så mycket han bara kan. |
 |
| Dags för dödskallen att hälla lite vatten på alla som inte var smarta nog att flytta på sig innan. |
 |
| Lite lunch måste man ha för att orka bada mer. Här äter E någon som skulle kunna vara norra Europas största Hot Dog. |
 |
| Kolla in beachen! Konstgjord men helt underbar ändå. Vågmaskinen gjorde riktiga svall och det var superkul. |
 |
| Den här rutschkanan vågade till och med en fegis som jag åka. De flesta attraktioner hade gummiringar som man satt i. |
 |
| Den här vågade jag inte åka. Hua, det var så högt. Det var en slags tratt man åkte upp och ner i. |
 |
| Sådana här fina vägar var det mellan åkattraktionerna. Det var inte så mycket folk heller vilket tilltallar mig när jag är på sådana här ställen. |
 |
| Den här killen muckar man inte med i första taget. Han kollade lite hungrigt på oss. |
 |
| En av attraktionerna var att man satt i gummiringar och åkte runt en slinga som slutade med att man åkte kana ner och in i ett rör som hade ett akvarium runt omkring sig. Hajarna simmade runt i det akvariet. |
Sist men inte minst vill jag bjuda på en liten fisksoppa eller fiskmassage för den som hellre vill sticka fötterna där.
Första, andra, tredje... SÅLD
Vi sålde A´s vagn igår. Blåa Bugaboon.
Den användes inte särskilt mycket och tog därför mest plats i onödan. Tanken var att sälja den medan den ändå var up to date. Jag är förstås nöjd att det gick så fort att sälja vagnen men det känns ändå konstigt.
Det var den första sängen A sov i när han var en liten liten spädis.
Den användes inte särskilt mycket och tog därför mest plats i onödan. Tanken var att sälja den medan den ändå var up to date. Jag är förstås nöjd att det gick så fort att sälja vagnen men det känns ändå konstigt.
Det var den första sängen A sov i när han var en liten liten spädis.
Den var också bra att ta en tupplur i när man inte orkade titta mer på djur på Borås Zoo.
Det gick bra att ligga och chilla i den utanför huset på Fårö.
Eller slumra in efter middagen på badrestaurangen när brorsan vill gå till lekplatsen.
Jag kan bara säga Bye Bye Buggan. Jag kommer sakna ögonblicken med dig mer än jag kommer sakna dig, för i ärlighetens namn var jag aldrig särskilt förtjust i dig.
Jag var nog ingen Bugabootjej i själ och hjärta. Jag hade aldrig varit välkommen i Bugaboo-tråden på familjeliv. Tråden där alla Bugaboo frälsta håller till. Där de som kan ALLT om Bugaboo håller till.
Men om vissa utvalda frågar kommer jag att höja vagnen till skyarna. Jag kommer blåneka att jag någonsin sagt något negativt om denna vagn. Det är självklart den bästa vagn man någonsin kan ha och alla borde ha en ;-).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)