Tidigt

Det är så väldigt tidigt nu. Klockan är 06:54 och jag har redan varit på jobbet en kvart. Det var så tidigt när jag gick upp ur sängen att jag fick göra saker i omvänd ordning, ex klä på mig innan jag satte in linserna. Ögonen behövde lite mer tid på sig att gå från springläge till öppet läge.
Nu ska jag jobba lite och sedan träna. Visst är jag väl riktigt jobbig. I går hade JAG hatat mig för det.
I går hade jag ställt klockan för att gå upp tidigt och åka till jobbet. Det gick inte, det gick verkligen inte. Jag bara ställde om klockan och sov en timme till och i det läget kändes det som högsta vinsten.
Men nu sitter jag alltså här med gänget på Mix Megapol i öronen och skall nu sluta skriva och börja leverera lite så att jag kan fortsätta gnälla på att jag underbetald.

Första hindret

Första dagen är avklarad och den gick väl ungefär som förväntat.
Alex skrek hysteriskt och en fröken fick bända loss han från mig. När jag kommer till Tunnelbanan så står det 1 minut på informationstavlan, förstås. Jag tar all min packning i form av datorväska, handväska, en stor kasse innehållandes matlåda och frukost och löper som en Tjur på gatorna i Pamplona för att hinna med tåget. När jag kommer in i tåget så frustar jag även som Tjuren och jag kan slå vad om att det stiger ångor från mig. Åtminstone så känns det som att det gör det.
Då känns plötsligt ledigheten ganska avlägsen. Easy come, easy go.....

Jag har lite svårt att släppa tankarna på barnen första dagen efter semestern. Jag som är en hönsmamma undrar förstås hur de har det på dagis. Med tanke på hur bra det gick att lämna Sprallan så vet man ju inte. Fast så klart hade det gått jättebra och de hade haft hur kul som helst med sina kompisar.
Sprallan var trött i kväll dock. Han vägrade äta middag, inget ovanligt i och för sig men han storbölade så fort någon tittade på han och efter ett tag så somnade han rakt upp och ner på sin stol. Önskade jag hade fått en bild på det.

Så nu kan ju jag erkänna att i morse var jag beredd på att säga upp mig på stående fot och leva på nudlar resten av livet men nu känns det rätt okej. Jag har till och med jobbat lite i kväll.
I morgon är en annan dag och då kommer jag kanske ha hjärnan med mig lite mer också hoppas jag.
Den borde ha botat om sig från slowmood till Workmood nu.

Nu är det dags för några avsnitt av Homeland. Riktigt bra serie, se den om ni inte redan har gjort det.

Dan före dan....

Sista dagen på ledigheten och jobbångesten infinner sig utan undantag.
Det finns nog ingen dag som jag är så kluven som sista dagen av en lång ledighet.
En del av mig säger - Skönt att få återgå till vardagen och få lite rutiner. Den andra delen svarar - Jo visst, en dag och så är du inne i ekorrhjulet igen, J-Ä-T-T-E-K-U-L, verkligen....
 - Jo men det är faktiskt skönt att få komma till jobbet och få lite egentid, få tänka på lite andra saker än vad som ska ätas till frukost, lunch och middag och hur jag bäst roar barnen.
 - Mmm det är skönt men du vet väl att du kommer att få jobba häcken av dig för du har minst tre deadlines att ta hänsyn till första veckan tillbaka, och glöm inte allt det du inte hann med innan du gick på ledighet svarar den jobbiga delen av mig själv.

För att inte tala om att jag i dag började tänka på allt jag hade sagt skulle fixas under julledigheten och blev mer än lovligt stressad. Vi har gjort 1 av 10 saker ungefär. Jag blev så stressad att jag på stört rensade och städade skafferiet så nu har vi gjort 2 av 10 saker i alla fall.

Vi skulle också jobba på barnens matvanor under lovet och det har vi gjort, som bara den under hela dagen.

Nu sliter jag som besatt av att plocka ner tomtar, gran och vissna blommor som vittnar om att det har varit jul. Ett missbruk har alltid en baksida och den negativa sidan av mitt missbruk visar sig när det är dags att plocka bort julpyntet. Jösses att jag aldrig lär mig, men när jag inför första advent, i mitten av december och precis innan jul river i mina kartonger så är det inget jag förmår att lämna kvar att ligga i sin ensamhet i en tom kartong i källaren. Hemma hos oss får alla vara med när det är jul.
Lite får vara kvar nu också för annars blir det allt för grått och trist. Jag är inte redo att släppa julen helt ännu. Det är förresten inte tjugonde Knut ännu heller för den delen så det är helt legalt att ha pynt kvar.

Nu ska jag försöka få bort alla kartonger som står överallt i vägen innan jag letar reda på busskort, dator, passerkort, mobiltelefon och annat som kan tänkas behövas i morgon när verkligheten knackar på dörren.

Inte mycket har förändrats...

Just precis idag kom jag på hur mycket jag saknar bloggen och bestämde mig att nu är det dags att ta upp detta igen. Jag ser ju att det är nästan ett år sedan jag skrev ett inlägg senast och samtidigt konstaterar jag att där har ju inte mycket förändrats, det är fortfarande jobbigt att komma på maträtter, äta nyttigt och framförallt att få barnen att äta. Nu har vi varit lediga i 2,5 vecka och det har varit jul så nu är det värre än någonsin.
Men, det är också nytt år och nya möjligheter. Nu jäklar ska det bli åka av. Nu ska jag komma i gång med träningen och därför har jag sagt upp mitt träningskort.
Är sjukt trött på att vara stödmedlem. Jag har alla möjligheter att träna både på jobbet och att ge mig ut i löparspåret så varför ska jag betala varje månad. Jag har kommit på att jag kan betala engångsavgift för de gånger jag vill gå på ett pass och förmodligen ändå komma billigare undan än jag har gjort hittills. Det enda mitt gymkort har tillfört mig är Ågren för att jag aldrig utnyttjar det.

Julen då vad kan jag säga om den. Det har varit full fart och ingen fart om vartannat. Vi har helt vänt på dygnet så hur vi ska lyckas få rätsida på det innan barnen ska vara tillbaka på dagis i övermorgon är en gåta jag ännu inte har lyckats lösa. Men det ordnar sig nog det med.

Det sägs att det ska komma snö till helgen. Jag protesterar våldsamt inombords. Jag säger precis som alla andra att det är så trist när vädret är så här grått men inombords jublar jag över att jag kan gå ut utan att behöva pälsa på mig som en galning. Jag behöver inte skotta snö på parkeringen och jag halkar inte när jag går ner för backen till jobbet.
Visst är det synd om barnen som inte kan åka pulka, men i ärlighetens namn så kan de ju cykla istället. Det säger jag inte högt dock, bara här för annars får ju alla veta vilken egoistisk mamma jag är.

Jag har varit förkyld hela ledigheten men det bjuder jag så gärna på. Jag har ju faktiskt haft en helt godkänd anledning att inte träna så varför gnälla.

Nu ska jag gå och plocka lite av allt som ligger där det inte ska ligga. Det har jag faktiskt inte gjort på några timmar nu så det känns som att det är på tiden. Sedan ska jag nog äta lite mer för jag har inte käkat något godis på säkert två timmar så det är också verkligen på tiden.
Än är inte jullovet slut och jag ska se om jag kan lägga på mig ytterligare lite extra vikt så jag verkligen har en utmaning och något att jobba på när vardagen gör entré igen. Allt annat är ju bara mesigt.

Tjingeling!

Frustration

Mat är en källa till irritation just nu, eller mer en källa till frustration ska jag säga.
Det är ett sjukt fokus på mat.
Inte så konstigt med tanke på att mat är något vi behöver för att överleva.
Det är bara det att det finns så otroligt mycket krav när det kommer till mat.
Du ska äta nyttigt och smalt, fast inte barnen för de behöver fett. Tänk på att äta klimatsmart för annars finns det ingen värld till våra framtida barnbarn. Det ska kunna lagas på maximalt 45 minuter för det är all tid du har innan barnen klappar i hop av energibrist och till en budget av 4 730 kr i månaden (källa. Konsumentverket).
Sedan är det ju förstås kul om det smakar bra men det kanske är något man får tumma på eller.

Nej men ärligt går det ens att få i hop. Vårt matkonto är en smula högra ska jag väl säg, en ganska stor smula om jag ska vara helt ärlig. Barnen äter inget alls, verkligen inget så egentligen kan vi strunta helt i att laga mat för det är waste of time. E fick kväljningar i dag när vi "tvingade" han att äta.
Jag säger tvingade inom situationstecken för det var inte så att vi använde våld och tratt utan mer direkt, oförhandlingsbar övertalningsteknik.

Det känns verkligen inte bra och jag kommer i håg hur det var när jag var liten. Jag hade jätteångest för att äta. Jag var livrädd för att äta hos kompisar då jag inte visste vad det skulle bjudas på för mat. Lunchen i skolan var tortyr för där lastades maten upp på tallriken åt dig, inte av dig och det var förbjudet att lämna. Jag satt och lade mat i servetter och stoppade i fickan för att kasta vid ett senare tillfälle. Jag känner igen det där i Elias och jag vill inte pressa samtidigt som en annan del av mig blir orolig när han inte äter något. Han äter bara pasta med ketchup och så bröd. Inte riktigt kanske men nästan. Han vill äta korv med bröd men lämnar korven och äter brödet.
Han säger att han tröttnat på korv och jag tror han för det var nämligen det enda som funkade förut så det kortet har vi nog spelat ut nu.

Jag ska inte ens gå in på alla olika dieter som folk i din närhet envisas med att sprida sin kunskap om och tala för i tid och otid. Ytterligare en sak att ha ångest för, jag följer ingen diet oh my god jag är så last year!!

Jag är lite trött och frustrerad just nu. Vi lägger en massa tid på att komma på maträtter, handla, laga maten och så är det förmodligen helt fel mat och barnen äter inte ändå.

En hyllning

Idag är det fettisdagen.
En dag då inget annat spelar roll än att förtära denna Fettisdagsbulle som i folkmun kallas för Semlan....

Min egen hemmabakade Semla

Denna bulle rikligt fylld med krämig mandelmassa, toppad med fluffig vispgrädde och en hatt pudrad av florsocker är helt genialisk i sin enkelhet.

Bullen smakar inte ett jota om den äts i ensam majestät. Mandelmassa blir så sött att det ilar i tänderna. Att äta bara grädde vågar jag inte ens tänka på, oerhört osmakligt.
Men en kombination av dessa tre är en smakupplevelse utan like.
Det är år 2013 och inget är heligt, Semlan har fått en mängd olika avarter.
Det finns Wienersemlor, Blåbärssemlor med blåbärssylt istället för mandelmassa, Moccasemlor, Saffranssemlor osv. osv.  Alla är dem ett hån mot originalet.


Ha en fortsatt trevlig Fettisdag och kom i håg, att idag finns ingen gräns för hur många semlor man får äta. Stoppa i er bara! Men ingen hetvägg (Semla som ligger i en skål med varm mjölk) för det är faktiskt bara äckligt.

Kolsvarta känslor

Vintern och rådande klimat, baciller och sjukdomar.
Jag hyser sådant agg mot vädret så det är inte klokt. Borde vi nordbor inte vara bättre rustade för sådan klimat som vi har.
Båda barnen är hemma och jag känner också av i halsen.
E har redan fått penicillin och jag tror även att A har Streptokocker, och så även jag då möjligen.
Vi har ju haft det ett antal gånger här hemma så jag börjar känna mig självutbildad i ämnet och kan känna igen symtomen rätt bra.
Men tyvärr så blir även läkare sjuka, hur nu det är möjligt jag trodde liksom att de var immuna mot allt.
Det går inte att få någon tid på Vårdcentralen.

Det här är så tröstlöst, blir det någonsin bättre?

A kommer springade med termometern en gång i kvarten, vrider på huvudet och säger "orat", "orat". Han tror att det tillhör de dagliga rutinerna numer.

Vi blir sällan rejält sjuka, bara så där småkrassliga så det stör och aldrig går över.
Förra året hade jag influensan iof och det var ju ruggigt jobbigt förstås då var jag rejält sjuk fast det gick heller aldrig över så där har vi en gemensam nämnare.

Jag är riktigt bitter just nu och tycker att vintern kan hålla sig härifrån. Närmare bestämt i Dalarna och uppåt...........
Vi ska nämligen åka skidor om några veckor ;-).