Education

Jag vet att jag har nämnt det förut men det gick säkert förbi eftersom att jag mest tjatade om det där sabla loppet. Mitt liv kan delas in i före och efter Halv Marathon känns det som. Och som tur är har vi förflyttat oss till efter i skrivandets stund.
Hur som helst så har jag ju börjat utbilda mig en smula, inget allvarligt alls utan bara en liten kurs på distans men den tar ju ändå lite av min kvällstid i anspråk och därför blir bloggen kanske lite lidande framöver. Jag säger kanske för man vet aldrig hur det blir. Men ni vet att jag alltid kommer tillbaka.
Nu kommer jag säkert få massa inspiration och vilja skriva massor och bara därför kommer att publicera flera inlägg om dagen och så blir detta lilla meddelande bara töntigt och fel.

Det kanske tar lite tid för mig så här i början också för att jag inte har pluggat det allra minsta på en förfärligt massa år och vet knappt hur man tar till sig information som är skapad i utbildningssyfte.
Jag har ju berättat om att jag kan vara en smula prestationsbenägen ibland och ni kan ju tänka er att det blir lite jobbigt för mig när jag får en uppgift som säger att jag ska skriva en text, inte arbeta med den utan bara skriva och det ska ta typ 20 minuter.
Äsch men lägg av säger lilla jaget då. Lilla jaget klarar inte alls att släppa i väg uppgiften utan att ha granskat, omarbetat, ändrat, granskat och ändrat lite till och det tar mer än 20 minuter.
Själva poängen med att lära sig saker är att inte göra det rätt från början för då kan man redan och behöver inte lära sig. Lilla jaget fattar inte det där, lilla jaget vill göra rätt på en gång, lilla jaget gillar inte att göra fel och lilla jaget köper inte alls när någon säger att det finns inget rätt eller fel.
Klart det gör säger lilla jaget, det där är bara ett påhitt för att alla ska känna sig duktiga fast de inte är det, jag vet att du bara är ute efter att sätta dit mig nu.

Ni fattar va att det inte är så lätt med lilla jaget. Lilla jaget kan vara sjukt störigt ibland.

Jag gjorde det..

Mot alla odds skulle jag vilja säga.
Efter 15 km så la mina knän av helt och jag fick lunka och linka in i mål.
Mellan 16 och 17 km så tog det tvärstopp, benen vek sig och jag trodde att loppet var kört.
Trodde att jag skulle bli fast där till någon funktionär kunde komma och hjälpa mig men efter lite stretchade så kunde jag ta mig framåt för egen maskin igen. Självklart borde jag ha brutit men det är så surt att ha tagit sig så långt och sedan tvingas bryta. Jag gav mig inte och folk längst vägen peppade mig när jag kom linkande.
Sista biten in i mål joggade jag av ren och skär vilja och glädje över att komma i mål, och när jag passerade mållinjen så grät jag både av lycka att vara framme och att ha klarat av det.
Samtidigt var jag grymt besviken att det blev som det blev med knäna för mellantiderna fram till 15 km var helt okej.

Men jag har i alla fall gjort det och här är lite bilder från gårdagen.

Laddad make

Nervös jag

Extremt sliten jag.

Min fina medalj

Trötta jag vid lägerelden på hotellet.

Det kan ju tyckas vara lite märkligt att bo på hotell så nära hemmet men vilken fröjd det var.

Så nice att få käka en middag i lugn och ro, få världens sovmorgon och sedan en hotellfrukost.

Helt underbart!

Så nu vill jag förmedla till alla där ute att kan jag springa Stockholm Halvmarathon så kan alla det.

Efter att ha gjort det igår och sedan tittat på avslutsningscermonin för Paralympics i dag så blev det för mig ett hallelujah moment med känslan att man fasiken klarar nästan vad man vill bara man ger sig sjutton på det. En sanning med modifikation men visst klarar man mycket med rätta viljan.

Vill ni ha lite inspiration så kolla på videon.

Nobody said it was easy

Visst är det vackert

Humor

Skillnaden mellan Iphone4 och Iphone5

IIiiiiiiiiiiix!

Det var så väldigt många dagar kvar när jag startade nedräknaren.
Det är så otroligt få dagar kvar nu.
Det går liksom inte att komma närmre utan att vara på just den dagen som avses.

Usch!! Jag har haft ågren hela veckan, jag är ju en liten smula förkyld vilket känns oerhört otajmat men inget att göra åt.
Jag är hur nervös som helst, M skrattar åt mig när jag sitter och viftar med händerna framför ansiktet och ojjar mig.
Nu har jag i alla fall bestämt mig för att bara släppa allt och köra i morgon.
Det kan bli så att jag springer rakt in i väggen efter 5 km men då får det blir så.
Det är ju antingen eller, köra eller ställa in och i ärlighetens namn är jag lite för mycket tävlingsmänniska för att vika ner mig innan jag ens har försökt.
Skulle jag varit duktig och jagat en bra tid hade jag ställt in men så är ju inte fallet med mig, mitt mål är ju bara att ta mig runt.

Håll tummarna för mig 16:35 för då startar jag.
Men om ni inte orkar hålla tummarna i dryga två timmar så kanske det är bättre att ni håller dem runt 18:45 för då lär jag behöva det ännu mer.

Jag återkommer med rapport.

Bra tänkt

Jag anser definitivt att den här killen befinner sig alldeles för nära kodpanelen. Tur att jag har en son med goda ideér, han blåste lite på spindeln så flyttade han på sig en liten bit.

Den som säger att det finns en mening med allt ljuger.

Detta läser jag på twitter idag.

Självklart blir jag berörd och kan inte göra annat än gå in och läsa texten.

Jag läser det på jobbet vilket medför att jag biter i hop så mycket att jag får ont i nacken.

Hade jag varit ensam hade jag låtit tårarna flöda.

Det gör så ont i mig att hela mitt inre skriker att det är fel.

Var finns meningen med att en ung mamma dör och lämnar två döttrar kvar att sörja henne och sakna henne, att undra var hon är och när hon kommer tillbaka. Var finns rättvisan i att någon tvingas förklara för dessa små liv att mamma aldrig kommer tillbaka, aldrig någonsin.

Jag blir livrädd för egen del, tänk om jag blir sjuk en dag. 

Tänk om jag måste lämna min barn.

Så kan man inte tänka, man kan inte leva så och det förstår jag, men i ett ögonblick som detta tar skräcken för det värsta överhand för ett tag och nästan dränker mig i katastroftankar.

För att i nästa sekund gå över till en ödmjukhet för allt det fina jag har och jag tänker att jag måste vara bättre på att vårda det. Inte vara så stressad jämt, inte bli arg för att jag är trött och barnen just då bestämmer sig för att testa den yttersta gränsen.

Sedan plingar telefonen till och jag inser att jag är sen till ett möte. Jag grabbar tag i block och penna, rusar mot hissen och ögonblicket är förbi, jag är inne i ekorrhjulet igen.

Jag tror ändå att det fastnar någonstans.

Se på mig nu till exempel, jag skriver om det flera timmar senare. Jag gör det för att det berörde mig och jag tycker att det är viktigt.

Hur fruktansvärt och hemskt det än är så finns det där och får inte glömmas bort.

Jag uppmanar alla att gå in och läsa den fina text som skrivits om en tjej som gått bort i helt fel skede i livet. Förintad av en sjukdom som inte borde existera men gör det ändå.

Jag såg Svenska Hjältar galan förra året och föreningen Ung Cancer berörde mig redan då.

Läs mer om föreningen HÄR

Inlägget om Johanna hittar ni HÄR

Så dålig jag är..

Jag sitter framför datorn medan E tittar på TV och A leker.
Åtminstone tror jag att han leker, det hörs inget.
Jag borde veta bättre än att tro att allt är frid och fröjd för att det är tyst.
Detta eftersom att det i princip ALDRIG är bra när det är tyst.
Det är bara så avslappnande att få låtsas någon gång att han sitter och tittar i en bok istället för att klättra på fönsterbrädan. Eller att han leker med sitt garage istället för att slänga saker i toaletten.
En dröm vore ju att han satt i soffan och tittade på tv istället för att krypa runt på köksbordet och hälla ut eventuella mjölkrester som råkat bli kvar i ett glas efter middagen.

Nu kom han precis gående här och efter kommer en oangenäm doft.
Det är så jobbigt när inte M är hemma för då kan jag inte låtsas som att min täppta näsa gör att jag absolut inte känt någon bajsdoft och det är därför han får byta blöja hela tiden.
Om M kör samma taktik så säger jag bara åt A att gå till pappa och säga bajs så måste han byta.