I morgon gäller det

I morgon är det dags att leverera på riktigt.
Än en gång har jag halkat in på ett bananskal i M:s lag i Bellmanstafetten.
Av någon konstig anledning så lyckas alltid hans jobb anmäla sig men lyckas aldrig med att ha ett fullt lag.
Men inte gör det mig något, jag ställer upp och springer med en rasande fart i den blåa tröja som tilldelades mig redan förra året.
Det jobbiga nu är att det betyder något att lyckas, att förbättra mig och det ganska mycket också.
Jag har ju sprungit en hel del mer i år än förra året, ja än någonsin förut egentligen och då ställer man ju högre krav på sig själv.
Som alltid, det går ju inte bara att göra något för att det är kul, H-E-L-T utan krav på prestation. NÄPP! Icke sa nicke, inte en chans om man är en tävlingsmänniska som jag.
Tyvärr har jag ju lite halvtaskigt självförtroende så medan ena jag peppar mig själv för att prestera bra så bryter andra jag ner mig själv med tankar att det kommer gå åt pipsvängen.
Det är ju lite dumt förstås och det talar den tredje jag om för mig mest hela tiden men ingen av mig lyssnar förstås på det.
Visst är det jobbigt när man vet att man har rätt men ändå inte lyssnar på sig själv.

Nåja, önska mig lycka till!

God natt och sov gott!

Hell Hour

Alltså hur hanterar man hell-hour i en normal familj.
Jag räknar oftast min familj som en normal familj, nu är ju jag lite partisk förstås men vem bestämmer vad som är normalt egentligen, så ja vi är en normal familj.

Det är en fullständig omöjlighet att få middagen på bordet under ordnade och fredliga former.
Ungefär samtidigt som jag är mitt i matlagningen, så där så att det inte går att avbryta och sticka till Mc Donalds istället men heller inte är minutrar i från att ligga avsvalnad på tallriken, så är det som en bomb briserar i den lilla och larmet går. Nu pratar vi inte ett lugnt och sansat larm utan ett larm som låter över hela området och hans ansikte skrynklar i hop sig och antar en ganska så röd ton. Om jag dessutom då inte agerar och rycker ut på en gång eftersom att jag gör ett desperat försök att få korv-stroganoffen att inte koka torr och riset att bränna fast, utan bara fräser åt han att sluta, så utökar han hela showen med att lägga sig på golvet och utstöta små andnöds läten blandat med hulkande och färgen i ansiktet är nu illröd och små svettdroppar bryter ut i pannan på han.
Jag är nu helt inne i slutfasen och kan inte göra annat än stressat se på och göra en hastig bedömning att han troligen inte får ett slaganfall så där på stört så jag bestämmer mig för att maten får gå före i alla fall,
då reser han sig plötsligt och får ett oerhört sorgset och förnärmat uttryck i sitt lilla ansikte och lommar i väg och sätter sig i soffan. Storebror som är snällheten själv i dessa lägen kommer då hastigt springande för att hämta Hoppsan och leverera till lilla dramaqueenen som nu sitter i soffan och hulkar.
Nu när maten äntligen är klar och bara dukningen återstår så känner jag att jag kan ta någon minut och sätta mig med min minsting och försöka bli sams för att ev. få någon form av middagsro.
Han kryper upp i min famn och pressar sin lilla svettiga panna mot min och jag ångrar genast att jag fräste åt han och blev arg.
I mitt stilla sinne tror jag nu att allt är frid och fröjd och försöker resa mig för att duka.
Det var dumt för nu skrynklas ansiktet i hop igen och tårarna börjar spruta medan larmet tjuter.
Jag förstår ju att han är hungrig och försöker desperat att förklara.
- Mamma ska duka
Uääääääääääää!
- Mamma ska fixa korv.
Uääääääääääääääää!
- Du ska få korv
UÄÄÄääääääääää!
- Mat
UUUUÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄ!!
- KORV!!!

Lirka, lirka, trösta, pussa, gosa....... Tyst... Puh....
Nytt försök, snabbt som attan fram med maten och sätta han vid bordet.
Först ett leende, sedan förvrids minen och larmet går.. I-G-E-N.
Men vad är det nu då, jag känner frustrationen öka medan jag plockar fram mat till E och i tanken tänker att jag själv också är ganska hungrig.
Jag vet ju att han är hungrig, men varför äter han inte då.
HUR SVÅRT SKA DET VARA!
Ställer fram mjölk, men, nä hä, inte det heller.

Nu förvandlas jag till den här mamman som jag inte vill vara, den som skriker och smäller i skåpsdörrar.
Ventilerar min frustration och börjar om.
Tar han i famnen, lirkar, lockar, pockar och gosar.....Tyst.... Puh
Tillbaka till stolen, inväntar utbrottet medan jag hämtar min egen mat.
Sätter mig på stolen och vågar knappt börja äta, än mindre andas.
Då får jag se hur han sitter och moffar i sig maten med ett nöjt leende på läpparna.
Med munnen full av mat hör jag bara...
- Maaaammaa
Jag svarar -Jaa
- I love you!

Vad säger man?

Tre små ord, som dessutom sägs med mat i munnen och allt är förlåtet.
Han har förlåtit mig för att jag skrek och jag har förlåtit han för att han helt i onödan betett sig som ett pain in the ass den senaste halvtimmen.
Och båda vet att i morgon kommer samma procedur utspela sig igen för hell-hour den kommer imorgon också, liksom nästa dag och dagen efter den...

Ibland blir jag bara trött...

Jag blir trött på fenomenet facebook och ändå kan jag inte låta bli att vara inne och kolla på allt.
Det senaste som stör mig är alla inlägg till olika företag, grupper etc som gillas av än den ena, än den andra.
Det är Karin som skriver till H&M och klagar på att kläderna är för sexiga eller Jill som skriver till gruppen Nej Tack till moské i Sverige och yttrycker sina åsikter som mest är gamla och trötta.
Fattar inte folk att det här sprids som en löpeld, fattar de inte att det kan ligga dem i fatet.
Det är som bäddad för missuppfattningar när man skriver inlägg. Personer som skriver inlägg är oftast inte insatta, har ganska bråttom och de som läser känner inte den som skriver så det är helt omöjligt att läsa mellan raderna eller se olika nyanser i texten.
Det är så lätt att skriva inlägg på fejjan i ren affekt och sedan sitter man där i diskussioner som man inte kan ta sig ur. I ett forum på internet dessutom, där så fort du postat en inlägg lämnat över rättigheterna till dina egna ord åt någon annan, i detta fall facebook.
Undra hur många som slås av tanken att en potentiell framtida arbetsgivare skulle kunna läsa vad som skrivs. Kanske blir det till och med så att Kajsa med samma kvalifikationer som Stina får jobbet i stället för Stina eftersom att Stina figurerat i allehanda diskussioner på facebook.
Man kan prata om yttrandefrihet till dödagar men till syven och sist är det ändå du som står där med brallorna nere när du stuckit ut hakan lite för mycket.

Missförstå mig rätt nu, det är inte alls så att jag tycker att man ska tiga och rätta in sig i ledet och försöka vara så osynlig som möjligt, absolut inte men kanske är inte facebook det rätta stället att göra sin röst hörd alla gånger.

Sedan måste jag få in rätt inställningar på min egen sida så att jag slipper se alla dessa gillningar och slipper reta upp mig så på dem. Jag retar alltså egentligen inte upp mig på gillningarna utan på själva inläggen och diskussionerna som blir till följd av dem. Problemen är att de kommer upp på min sida för att någon har gillat dem och då kan jag inte låta bli att läsa vilket är en direkt negativ konsekvens av min nyfikenhet.

Barnfri helg..... eller något åt det hållet åtminstone.

Barnen har varit hos farmor och farfar lördag till söndag.
Vad gör då vi kan man undra, festar loss på stureplan?, käkar romantisk middag på tu man hand på gondolen?, checkar in på spahotell och glider runt i en superskön badrock i 24 timmar.

Nej, nej vi började med en joggingtur på 1,7 mil, därefter städade vi barnens garderober och plockande bort sådant som var urväxt.
Middag på tu man hand blev det, i alla fall om man bortser från alla andra som käkade på Kista Foodcourt.
Vi körde ett shoppingrace utan dess like och höstekiperade barnen från topp till tå.
Vi till och med köpte vinteroverallerna, så jäkla sjukt att köpa vinteroveraller innan augusti ens är slut.

M sa att vi borde kolla på det och jag skrattade rått och hånade han som trodde att vi skulle hitta overaller redan. Jag fick äta upp mina ord ska ni veta och nu är vinterstassen handlad.

Han passar in i inredningen eller hur?!

I dag blev det lite mer mamma - och pappalyx.

Brunch på Clarion Sign

Det var jättegott men vi är lite brunchovana och det är lite för mycket småbarnsföräldrar över oss så vi åt lite för fort. Stressen att äta sitter djupt rotad. Det är som att så fort vi äter en måltid tillsammans så blir vi knäpptysta och kastar i oss maten. Det kan ju beror på att i de flesta fall, ja nästan alla fall där vi äter tillsammans så har vi en huligan med oss och då är det lika bra att vara snabb.

Brunchen var jättetrevlig och det fanns mycket gott. Dessertbordet var helt i min smak, kolla in.

Mini cupcake, Keylime pie, en chokladtårta to die for
och mycket, mycket mer.

Det fanns självklart våfflor, blåbärsplättar och french toast. Det fanns smothie, miniburgare, bacon and scrambled egg, ceasarsallad, färskpressad juice, supergoda marinerade melonbitar, ostar och...

ja hur mycket som helst kändes det som.

Jag har aldrig käkat brunch ute förut faktiskt så jag har inget att jämföra med men jag blev mätt och belåten så jag tyckte att det var kanon.

Efteråt behövde vi en promenad så då gick vi till Gallerian och köpte lite presenter till barnen.

Vi hade ju trots allt varit utan dem i 30 timmar.

Wiihaa!

En liten kana till Sprallan och en sparkis till E.

Ja ja, det är något fel på oss jag vet fast det finns lite baktanke bakom också.

Tanken är att E ska åka på sparkisen hem från dagis så går det lite fortare. Vi kanske inte behöver stanna vid precis varenda liten sten och tuva eller peta på varenda staketpinne vi går förbi.

Tanken med Sprallans kana är att han kanske kan hålla sig till att klättra på den istället för på varenda möbel vi har här hemma, fast det lär nog stanna vid ett önsketänkande.

Barnen hade haft det toppen med bad och lek i massor.

Fast Sprallan betedde sig som att vi inte hade setts på flera veckor när vi kom.

Han kramades länge, länge, först M och sedan mig.

Därefter lämnade han inte vår sida för säkerhets skull.

Mys med pappa.

Hemma hade vi lite klädprovning och Sprallan älskade sin nya jumpsuite.

E har en likadan men han var inte lika förtjust i sin. Däremot Buzz - tischan, den gjorde succé och det gjorde även de nya jeansen.

Jag älskar min nya overall

Who is Buzz Lightyear now!

Vi har alltså haft ett barnfritt dygn med näst intill 100 % fokus på barnen.
Det har varit så bra, det är en befrielse att ha garderoberna fixade. Det har hängt över oss hur länge som helst. Att vi, en vecka efter semestern köpt vinterkläder är nästan skrattretande. Det trodde jag A-L-D-R-I-G skulle kunna hända, men det känns skönt. Även om jag står fast vid att det är helt absurt att det finns overaller i affärerna redan nu.

Nu är det ny jobbvecka och jag ser redan fram emot nästa helg för då blir det utgång med tjejerna, Woop, Woop!!

Oh my god!!

Det är bara 30 dagar kvar till årets utmaning.
En månad, E-N... *nervös svettatack*

Jag har nog inte sagt vad det är jag ska göra förresten.
Det tänker jag inte heller, det känns som att det betyder otur.
Vissa av er som känner mig vet redan och ni som inte känner mig kan säkert räkna ut själva vad jag ska göra.
Ni andra får helt enkelt hänga kvar här och läsa allt mitt blaj om ni vill veta vad det är.

Är det helg snart?!

Har inte den här veckan varit ovanligt lång, har det inte varit lite fler dagar än det brukar?
Det kanske för att det är min första vecka efter semestern men jag tycker att veckan aldrig tar slut.
Jag har kämpat hela veckan med att försöka bota om hjärnan till jobmode men det går så där.
Egentligen borde jag kanske betala för att jag har varit där och lekt kontor den här veckan istället för tvärtom.
Men det är en dag kvar och då kanske min hjärna mirakulöst börjar hänga med så att jag slipper tänka samma tanke två gånger. Eller inte, men då är det en ny vecka efter helgen och då kanske till och med kroppen fattar att det ska vara så här nu. Den där irriterande larmsignalen kommer ljuda varje morgon och varje morgon betyder det samma sak, rise and shine. Just nu håller den på att plåga livet ur mig genom att vara så jäkla trött och slö.

Usch vilken tråkig bild och vilket tråkigt inlägg, fy bubblan jag är ju trist hela jag. BLÄ!!
Uppryckning, positivt tänkande nu börjar en av mina favoritserier....

ONCE UPON A TIME

Wiiiiieeeeeeee!!!

Ehh hrm! Jag ser mer galen är glad ut men jag vill poängtera att jag är glad och INTE galen.

Nu är jag så där trött igen...

Så trött att jag bara sitter här framför datorn och slösurfar. Sitter och läser bloggar som inte ens intresserar mig. Gogglar på saker som för mig är helt ointressanta men jag orkar bara inte resa mig och gå och lägga mig.
Ibland är det bara så jobbigt att borsta tänderna, ta av linserna och tvätta fejset.
Men man måste tvätta av sminket säger Emma.
Jag har en ansiktstvätt av märket Emma S och där står det att flickor som inte tvättar av sminket hamnar i helvetet.
Okej, okej, jag överdrev en smula det står att man aldrig ska lägga sig med sminket på men det där har fastnat hos mig så jag har samma känsla som att jag kommer hamna i helvetet, och det med en jäkligt dålig hy också.

Jag är sjukt godissugen till råga på allt. Håller på att sockeravtända för vilken gång i ordningen vet jag inte men jag borde vara van vid det här laget. Viktväktar igen och snålar med mina point så mycket jag kan.
Jag håller mig på en hungernivå strax under att jag börjar gnaga på min egen arm eftersom att jag måste krympa magsäcken som under sommaren blivit lika töjbar som en boa constrictors.

Nä nu måste jag gå och lägga mig. Vilket iof nu känns helt poänglöst eftersom att jag kommer att hemsökas av den där gigantiska ormen metro så vänligt visade upp i dagens tidning.
Allt är sockersugets fel, jag ser syner, svamlar och balanserar på vansinnets brant.

Om någon annan vill få skräcksyner så kolla in den här artikeln http://www.metro.se/djur/monsterpyton-hade-en-ormarme-i-magen/EVHlhn!jPF5gPtD92W6/.
De är tydligen inte bara vidriga utan jäkligt fertila också.

Natti Natti!