Har med skräckblandad förtjusning följt diskussionerna på Amanda Schulmans blogg och Anitha Schulmans blogg de senaste dagarna. Det hela började med
DETTA inlägg och då Mama har en moderator som censurerar bland kommentarerna (vilket under omständigheterna verkar sunt måste jag säga) fortsatte det
HÄR i Amandas härliga inlägg som egentligen inte alls har med saken att göra. Jag själv var inne och kommenterade för att försvara Anitha vilket egentligen mest känns löjligt för hon behöver verkligen ingen som försvarar henne men jag blev väl helt enkelt för provocerad för att kunna hålla tyst och det beklagar jag. Jag beklagar att jag var en av dem som besudlade Amandas fina inlägg. Även om det var med det bästa i tanken så blev det fel för det hör inte hemma där.
Det jag menar med skräckblandad förtjusning är att jag fylls av skräck av en del av kommentarerna och jag blir förtjust när bloggarna ger svar på tal som
HÄR där Calle ger sig in i debatten, och det med bravur. Eller
HÄR där Anitha själv slår huvudet på spiken och ger svar på tal.
Jag själv kan inte låta bli att spinna vidare på det Calle skriver i sitt inlägg om att det är vi kvinnor som agerar på detta sättet.
Varför gör vi det egentligen. Vi kvinnor gnäller på att vi blir diskriminerade och så gör vi det mot oss själva. Istället för att glädjas åt varandra och lyfta varandra så trycker vi ner och kommer med pekpinnar.
Om någon mamma verkar ha det för bra med ett barn som sover bra, äter bra och är nöjd så kan ingen säga, vad härligt, hur gör du, har du något bra tips att ge. Nä det kommer mer något i stil med, det är klart att ditt barn sover som får ersättning, de blir mättare längre då, och med det sagt så har man passat en gliring om att personen i fråga är en dålig mamma som inte helammar sitt barn.
Som nybliven mamma är man ganska osäker, åtminstone var jag det och jag känner mig rätt säker på att det gäller de flesta. Då är det väldig lätt att ställa frågor på forum och dylikt i tron att få lite hjälp eller bara en bekräftelse på att man tänker rätt. Har man gjort det, har man blottat strupen och alla "tyckare" kastar sig direkt på. Det dröjer inte länge förrän kommentarerna helt spårat ut och hamnat utanför ämnet.
Jag hamnade i ett forum en gång där någon hade startat tråden för att diskutera en annan kvinnas val att gå tillbaka till arbetet nästan direkt efter förlossningen och pappan skulle vara hemma istället för att det uppenbarligen passade bäst för dem.
Jag bara gapade i ren förvåning över att:
1. Någon faktiskt startat den tråden.
2. Det är så många som bryr sig och ser det som sin plikt att bekämpa denna onda kvinna som började arbeta så fort.
3. Det är så många som applicerade sina egna, känslor, fysiska hinder och problem på denna kvinna som inte ens själv startat tråden.
4. I många fall är det en väldigt elak ton och jargong som dominerar.
Det är bara en av många galna trådar jag snubblat över i min egen desperata jakt efter bekräftelse på att jag är en bra mamma. Idag vet jag att jag inte ens skulle ha sökt den bekräftelsen om jag inte hade läst så många tokigheter från början men det blir som en ond cirkel till slut.
Hur ska vi komma på en lösning för det här. Vi måste helt enkelt komma på en gång för alla vad som är sanningen när det gäller, amning, barnpassning, vindrickande, barnvakter, uppfostran, burkmat/laga eget, sömn osv. osv.
Men innan vi gör det måste vi komma på vem som har det sista ordet, vem är den som verkligen vet. Vem är Supermamman som vet allt, supermamman som alltid har rätt. Den mamma som aldrig har sjuka barn, aldrig är orolig (supermamman är nämligen inte det för hon gör allt rätt och behöver därmed inte oroa sig för något). Supermamman kan också styra över tiden och är aldrig trött. Supermammans barn är väluppfostrade och gör aldrig något fel, samtidigt som att de är världens lyckligaste barn förstås för supermamman lyckas kombinera uppfostran med lek på ett alldeles perfekt sätt. Supermamman är både ensamstående och i ett förhållande, det måste hon vara för att kunna sätta sig in i alla människors olika situationer. Supermamman har allt och vet allt om alla barn, alla familjesituationer och alla tänkbara problem som kan uppstå i vardagen hos alla.
Något säger mig att om det verkligen skulle finnas en sådan Supermamma så skulle hon aldrig ge sig tillkänna för det skulle hon vara alldeles för ödmjuk för, vore hon inte det så vore hon inte Supermamman.
Kan vi inte bara vara överens om att vi inte är överens. Att alla agerar utifrån deras egen situation och sanning. Det som är sanning för mig är inte sanning för någon annan som har sina egna problem att brottas med och sina egna saker att glädjas åt. Alla har olika åsikter och det är okej. Det jag inte tycker är okej är när man envist framhåller sin egen åsikt som sanning och när man dessutom gör det på ett elakt sätt.
Hur ska vi kvinnor någonsin kunna få bra självförtroende och våga stå upp för de starka personligheter vi egentligen är så länge som vi själva trycker ner varandra. Eller för den delen våga gå ut och säga, det här tycker jag är jobbigt och jag står för det, när det troligtvis genererar en mängd påhopp av vansinniga kvinnor som tuggar fradga i sin iver att få igenom sina argument.
Jag har varit på en föreläsning med Jana Söderberg som talade om barns självkänsla och hennes ständigt återkommande ord var att "Du kan inte hjälpa någon annan, eller ta hand om någon annan, eller vara ett stöd för någon annan om du inte tar hand om dig själv först".
Varför är det så fult att tänka på sig själv?!
Sätt på dig syrgasmasken själv innan du hjälper andra.
