När vi var på IKEA (inte i Västerås då) i går så kände jag obehagskänslor.
Så klart har ju det hemska dådet inget med IKEA som företag att göra, det var bara att det råkade hända just där och kanske till och med för att tillfälle gavs, vad vet jag. Kanske hade det inte behövt hända alls om bara om fanns. Jag hörde på nyheterna någon som berättade att detta berör många mer av den anledningen att det är så nära. Många tänker "Det kunde lika gärna ha varit jag"
När jag gick igenom varuhuset i går så gick det inte riktigt att skaka av sig obehagskänslan. När vi passerade köksavdelningen och knivarna for tanken genom huvudet att vem som helst kan gå där helt aningslös och sedan bli nerhuggen. Nu vet man ju inte var knivarna kom i från men tanken for genom mitt huvud när jag såg dem ligga uppradade.
Det blir så mycket värre när det är helt omotiverat, oprovocerat och helt oplanerat. Självklart vet jag inte allt som hände, det gör nog ingen, kanske inte ens de som gjorde det.
Med anledning av mordet på min frisör tidigare i somras så blir det oundvikligen så att man funderar lite mer. Åter igen, det här med närheten. Det är ju ändå så att finns det ett motiv så vet man åtminstone varför, även om det så klart är precis lika hemskt ändå. Men just det här med helt random genomförda handlingar på allmän plats, gå loss på en tunnelbanestation med ett järnrör, köra in med bil i en folksamling i Gamla Stan eller hugga ner någon som bara går en shoppingrunda på ett av Sveriges folkkäraste varuhus.
Det får en verkligen att fundera på hur vi tar hand om våra medmänniskor som inte mår bra.
Självklart är man inte utan skuld för att man genomför en våldshandling pga att man mår dåligt psykiskt men om rätt hjälp funnits där så kanske det inte hade hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar