Det kändes som att jag hade flyt.....
Ända till E märkte att snowracern inte var med till dagis och att han skulle få gå hem.
Ilskna tårar heeeeela vägen hem. Kasta sig i en snöhög mellan varven och så lite ve och fasa över oss andra för att vi gick så fort. Att han stannade i tid och otid och halkade efter tycktes inte spela så stor roll i sammanhanget.
Mer ilskna tårar hemma för att han var tvungen och ta av sig kläderna själv.
Det är ju faktiskt förfärligt att han ska behöva göra en sådan sak det stackars barnet. Endast fyra och ett halvt år gammal. Har vi curlat lite för mycket? Äsch! nej då inte har vi...... Hrrrm
Sedan kommer han ändå och kryper upp i knät och säger förlåt och då är allt förstås glömt.
Jag är i så desperat behov av JULLOV nu!!
Mina krafter är slut, jag har ingen energi till något. M är trött, barnen är trötta.
A går knappt att lämna på dagis nu. Han som mer eller mindre brukar knuffa mig ut genom dörren på dagis skriker som besatt när jag ska gå. Han vägrar att somna i sin säng, vill antingen att jag ska vara med och hålla han i famnen eller så ska han ligga på soffan och somna.
Låt dessa dagar gå fort.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar