En av hans fröknar sprang runt och letade, jag letade och minutrarna tickade på.
Någon frågade vad han hade för kläder och både pedagogen och jag svarade, han är helt grön. Bra val var min andra tanke, han kan ju sitta i en buske hur länge som helst utan att vi ser honom. Jag kanske måste omvärdera min favoritfärg på barnkläder.
Efter ytterligare någon minut eller två så säger Pedagogen, "men är det han som kommer där? - Nä, det är det inte. - Jo det är det" Då vände jag mig om och där kom en annan mamma bärandes på A. Hon hade hittat han uppe på hennes sons avdelning vandrande alldeles själv.
Den lilla rackarungen hade smitit in och traskat hela vägen upp.
Han blev som vanligt jätteglad när han såg mig och jag han knappt ta han förrän jag fick en gigantisk smällkyss mitt på munnen. Han så klart lyckligt ovetande om den oro han åsamkat.
Det är ju så klart något som inte får hända, men det händer, så är det bara.
Jag är inte så naiv att jag tror att personalen har 100 % koll precis hela tiden, det går bara inte.
Det var säkert precis som hon sa, han satt där och nästa ögonblick var han borta. Jag känner A och jag vet att han är kvick när han sätter den sidan till.
Det stod två dörrar öppna och det var i anslutning till sandlådan så det var så klart gjort på ett ögonblick att ta sig in där. Tyvärr är det så att de större barnen springer in och går på toaletten och låter sedan dörrarna stå öpnna.
Det var ju inte alls länge han var borta men hjärtat stannar ju ändå lite i bröstet på en.
Jag har dock en konstig reaktion i dessa lägen, jag blir som helt paralyserad och blir knappt rädd.
Det är som att jag inte kan ta till mig och hantera att något skulle kunna ha hänt.
Jag blir så rädd att jag bli lugn på något konstigt sätt, jag blir naiv och tänker bara att så klart inget har hänt, det går inte att något har hänt.
Ungefär som att minus och minus blir plus.
Någonstans finns väl en trygghet i att han inte kan ta sig utanför dagisområdet, såvida ingen annan vuxen släpper ut han och det får vi väl hoppas att ingen gör, då skulle jag bli väldigt rädd å mänsklighetens vägnar.
Lilla, lilla Sprallan som hela sin uppväxt varit den lugnaste av lugna tar igen detta med råge nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar