Denna vecka kan ha varit en av de värsta veckor jag har haft på lång, lång tid.
Den kom, den spred förödelse, den försvann och lämnade endast spillror efter sig.
Min stora fasa, vinterns skräck, den omtalade VINTERKRÄKSJUKAN, Galna kräksjukan, Idiotinfluensan, kalla den vad ni vill.
Den smög sig på oss natt mellan söndag och måndag genom att attackera den mest försvarslösa i familjen, stackars lilla A. Bara det säger ju allt om denna opålitliga farsot, att ge sig på den som är minst tyder på allt annat än rent mjöl i påsen.
Det blev en natt att minnas, kräks både här och där och när kräkandet var slut så väntade nästa utmaning. Den att få A att somna utan sin älskade Hoppsan som ju förstås kommit i vägen för en magtömning och repade sig i tvättmaskinen.
Måndagen kom och A fick vara hemma från dagis, jag som bara hade sovit 3 timmar den natten gav mig iväg till jobbet och gick på autopilot hela dagen med kaffe som enda bränsle.
Tisdagen kom och ingen annan hade ännu blivit sjuk, bara en tidsfråga kände jag med en stor klump i magen. A var fortfarande hemma och vi började närma oss 48 timmars gränsen för han. Snart skulle han vara smittfri men inkubationstiden är 24 till 48 h så än var vi långt i från säkra.
Natten mellan tisdag och onsdag kom den och slog till igen. Denna gång mot M, så klart att det skulle bli han, han som skulle gå till jobbet första dagen efter föräldraledigheten på onsdagen. Så blev det förstås inte. Vi var fortfarande två (eller tre egentligen eftersom att A nu var smittfri igen) som stod på benen så vi gav oss iväg åt respektive håll (ja jag åt mitt förstås efter det att jag hade följt barnen. I fall att någon nu skulle tvivla på det kan ni läsa detta). Vid 10:30 ringde dagis, E hade blivit sjuk. Jamensedärdå!! Så klart! Ringa hem så att M fick masa sig ur sängen och hämta E medan jag kastade mig i taxi och åkte hem.
Jag började misströsta mer och mer, det var ju bara jag kvar nu. Skulle jag klara mig eller kommer den att ta mig med. Ångesten rev och slet i mig och jag mådde konstant illa. Jag pendlade mellan hopp och förtvivlan, kanske kommer jag att klara mig, det vore kanske inte så konstigt att någon av oss klarar sig. Så borde det ju vara rent statistiskt. Ähh klart jag kommer att åka dit , varför skulle jag INTE göra det, jag blir alltid sjuk så fort kräksjukan härjar.
Till slut började jag känna att det kanske vore bättre om den kom och tog mig så att jag slapp denna konstanta oro för om och i så fall när den slår till.
PANG!! Då kom den, natt till torsdag slog den ner som en bomb och jag förvandlades till en marionett i dess händer. Fast jag inte hade något kvar tvingade den mig att vända ut och in på min stackars mage. Timmarna gick och jag såg inget slut på eländet. Varför jag drabbades så mycket hårdare än resterande familjemedlemmar som bara kräktes en till tre gånger kan jag bara gissa men kanske har det något med min uppenbara avsky inför denna mörka kraft. Kanske sparade den mig till sist för att ta ut all sin kraft och hämnas allt ont jag sagt om den.
Den ska bara veta att det inte knäcker mig. Nu 24 timmar senare är jag starkare än någonsin och jag bara väntar ut mina 48 timmar. Jag kommer aldrig sluta att baktala dig din ondsinta farsot, hör du det ALDRIG!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar