Så här ser jag ut efter att ha varit hos frisören.
Jag känner mig nöjd och det är alltid trevligt att träffa någon som ser fönandet som en konstform.
Jag brukar undra när jag sitter där om de verkligen tror att man står så där på morgonen.
Den morgon jag har 25 minuter att lägga på att föna håret kommer jag troligtvis aldrig att få uppleva.
Så titta noga för ni kommer nog aldrig se mig ha just den här frisyren igen.
Om ni tycker att jag har ett något galet uttryck i min ögon så är det helt korrekt uppfattat.
Son modell äldre har bestämt att det är farligt hos frisören och vägrade att klippa sig.
Hysteriska skrik gjorde att vi fick avbryta operationen. Därefter påbörjades operation övertalning istället men det är som att tala till en vägg. Inget fungerar, inte locka, inte muta, inte hota och, ja ingenting alls faktiskt. Han tittade på när jag klippte mig, han tittade när andra barn klippte sig. Han fick se jätteroliga sådana där skynken som barnen får ha på sig när de klipper sig, han fick se på färgerna man kan få i håret efteråt. Inget hjälpte och jag blir helt galet frustrerad.
Det går ju inte att tvinga han, måste man till doktorn är det berättigat att tvinga om ni förstår vad jag menar. Vissa saker måste man liksom genomlida. Att klippa sig hör väl inte dit även om jag nästan vill påstå det om man tittar på E.
Men nu sitter han på en stol i köket och M klipper med maskinen. Jag vill inte ens se eländet men inget kan ju vara sämre än som han såg ut innan.
Ibland önskar jag att det fanns ett litet intelligenspiller som man stoppar i barnen när man vill att de tillfälligt ska utvecklas lite mer till att ta in det man försöker säga åt dem vid ett givet tillfälle. Det givna tillfället infinner sig ju ganska ofta iof så det kanske ändå inte en bra idé.
Men men nu när jag har skrivit klart det här inlägget så är också E färdigklippt och så summan av kardemumman är att vi båda är klippta även om vägen dit blev lite brokigare än tänkt, eller kanske ska jag säga bråkigare. E´s frisyr är kanske lite enklare än jag hade tänkt mig men vad gör väl det. Han är ju söt min älskling vad han än har för frisyr.
Nu hör jag i babylarmet hur han är inne och busar med A som skrattar i högan sky. Så blev det med den tuppluren för A. Livet som tvåbarnsmor är aldrig ensidigt.
Jag tror att jag tar min nya frisyr och går och bakar lite cupcakes nu.....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar