Nä hä, inte det, ingen alltså??
Ni har ju förstås helt rätt. Jag skulle nog vilja dra mig till att jag har nojjat varje dag hela året så här långt.
Det var ju det här med dagis, och så var det i måndags kväll då A vaknade med misstänkt magont och var helt otröstlig. När M är hemma så får jag helt fritt spelrum att psyka ur totalt och få panik när någon av barnen mår dåligt. Jag skyllde direkt på badhuset och sa att jag aldrig skulle åka dit igen. Kallsupar av smutsigt, salt vatten kan aldrig vara bra, fullkomligt livsfarligt. Stackarn hade gaser och pruttade och grät om vartannat. Dessutom var han vråltrött och till slut somnade han nästan i min famn. Han låg och små hulkade så där som de kan göra när de varit hysteriskt ledsna och börjar lugna ner sig. Jag visste inte riktigt om jag vågade gå in och lägga han i sängen. Antingen skulle han komma till ro och somna vilket han inte riktigt lyckades med i min famn. Det är ju inte riktigt hans grej. Eller så skulle han go helt bananas av ilska att jag hade fräckheten att stoppa han i säng. Jag vågade inte utsätta mig för det så jag satt kvar. Det var ju väldigt mysigt och så sällan jag får sitta så med han. Plötsligt sätter han sig upp får en oförskämt pigg blick, kastar sig över min ask med mozartkulor och börjar kasta ut dem en efter en. Det tog jag som ett tecken och gick raskt in och stoppade ner han i sängen, livrädd för att han fått ny energi och inte skulle somna på en timme eller två. Klockan var ändå tio på kvällen och då vill man inte ha en liten piggelin. Som tur var somnade han.
I går var det E´s tur att få lite av mitt nojjande. Han fick konstiga röda svullnader i händerna och så var de supervarma. Jag ringde till min kära granne tillika sjuksköterska som ryckte ut och vi fick rådet att kolla upp det med en läkare på vårdcentralen. Det känns så himla bra att få en second opinion. Jag menar då är jag ju faktiskt inte bara en nojjig mamma, jag har ju kollat med expertis först. Hur som helst på väg från jobbet till vårdcentralen (vi åkte båda dit för E är ganska orolig när vi ska till doktorn) så började jag genast tänka på allehanda tropiska sjukdomar som han hade fått, självklart även dessa från badhuset.
Det var ingen som visste vad det var men eftersom att han inte verkade lida av det så fick vi rådet att avvakta och hålla koll. Lättnad att det inte var en tropisk sjukdom, jobbigt att ändå inte veta vad det är. Det har inte blivit värre, kanske till och med lite bättre. Nu är han hos morfar vilket kan vara skönt för han för då slipper han att jag en gång var tionde minut springer fram och säger "Hands Up" så där klämkäckt för att kunna spana på hans händer. Det funkade första gången, han fattade ganska snabbt att jag inte alls leker utan bara luras för att få glo på hans händer och gärna klämma lite också.
Så mina vänner, det där löftet gick det så där med. De andra har jag väl kanske inte uppfyllt ännu, men inte brutit heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar