Allt är färdigt inför imorgon. Datorn är packad och passerkortet ligger på sin vanliga plats i väskan. Som att det var i går jag var där.
Jag har valt kläder så att jag ska slippa tänka på det i morgon bitti.
Jag har ställt Ipaden på väckning men jag tror inte att det kommer att behövas. Jag tror att jag kommer att vakna flera gånger i natt och kolla på klockan i tron att just nu fungerade inte larmet. Just idag försov jag mig. Jag kommer att vakna precis innan klockan ringer. Jag kommer att stänga av larmet innan det väcker någon annan och jag kommer att smyga upp.
Om jag bara kommer att somna, jag känner så nära ren och skär panik man kan komma just nu.
Det känns skrämmande att det är dags att börja prestera. Skrämmande att ha noll koll, vad har hänt, hur ser framtiden ut, vad är på gång och vem har slutat.
Det känns skrämmande att vara ifrån A. Att inte få se hans rosiga kinder och smittsamma leende när han precis vaknat från sin tupplur. Inte få höra hans lustiga smaskande när han stoppar i sig lunch för glatta livet. Inte få smygkika på han när han puttar upp dörren till E's rum och smiter in där för att leka. Jaga han när han är på jakt efter toaborsten lämnar jag med varm hand över till M. Jag vet att jag sa att jag ville jobba men kan man få ändra sig så här i sista stund om man ber snällt?!
Nä inte det, men då så, då är det väl inget mer att säga än god natt för i morgon börjar allvaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar