Då åt vi yoghurt och mackor för jag hade inte ätit middag innan och E hade blivit hungrig igen.
Jag satt och tänkte på att jag sedan skulle få E i säng och slänga mig i soffan med kanske en, liten, liten godisbit till sällskap.
Då ringde det i min mobil, det var grannen min som frågade om vi skulle ta en spontan powerwalk i spåret.
Jag blev helt ställd och kunde inte komma på en bra ursäkt så snabbt. Det är nämligen så att, om jag ska kunna strunta i att följa med och promenera måste ursäkten vara av den karaktären att jag tror lite på den själv för annars förgås jag av dåligt samvete och känner mig som den slöaste människan på jorden. Det är förvisso delvis sant men det betyder ju inte att jag måste erkänna det.
I det här fallet kunde jag inte komma på en ursäkt, inte ens en liten kunde jag krysta fram.
A sov, E var på ett väldigt medgörligt och härligt humör, jag hade ätit, handlat tvättmedel, jag var inte ens kissnödig. Jag kollade med M om det var okej (han satt och jobbade lite), någonstans grep jag väl efter ett halmstrå men inte ens där fick jag gehör.
Det var bara att snöra på sig dojjorna och ge sig ut i spåret.
Nu kommer det bästa. Det känns ju så bra efteråt, och nu menar jag inte rent fysiskt utan i skallen, man blir ju lite stolt över sig själv. Väl hemma sedan lade jag mig i sängen och tittade på det jag skulle se via TV 4 Play istället och slapp då reklamen, win win situation skulle jag vilja säga och godiset det skippade jag. Kommer äta det i kväll istället men det blev åtminstone en dag utan godis.
Tack Johanna för den briljanta idén, jag förstår fortfarande inte hur du tänkte men det var bra ;-).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar