När jag var på bvc såg jag en mamma som gav sin lilla bebis mat. Bebisen var väl då i samma ålder som A är nu skulle jag tippa. Det här var när A var relativt nyfödd. Jag minns att jag tänkte när denna mamma satt och trugade i barnet den sista skeden mat att det rimligtvis inte borde påverka barnets utveckling nämnvärt om den sista slicken inte går ner.
Gissa vem som gör precis likdant nu?!
A gillar mat och är inte särskilt svårövertalad när det är dags att äta men i ärlighetens namn är han inte lika entusiastisk för de sista tre skedarna som för de första tre.
Ändå ska den allra sista skeden i. Jag erkänner att det känns bättre när tallriken är renskrapad. Jag kan inte säga varför, det bara är så. Det är som ett kvitto på att allt är bra, han äter bra och då mår han bra.
Jag blir ju ett vrak när inte E äter. Han kan verkligen pendla mellan att äta massor och att inte äta ett smack.
Fast jag säger att jag inte tänker tjata om maten, jag har själv varit och är fortfarande känslig när det gäller mat. Det finns inget värre än när någon tvingar i en mat, speciellt sådant som man inte tycker om.
Det kommer jag aldrig göra med E, smaka ja det kan man göra men gillar man inte ska man inte tvingas att äta. Jag får bara psykbryt när han vägrar äta mat som jag vet att han tycker om.
När jag var liten var det inte mycket mat jag tyckte om. Lunchen i skolan var förenad med mycket ångest då det var mer eller mindre förbjudet att lämna mat. Vi hade en mattant med falkögon och det krävdes planering och list när man skulle slippa undan att äta upp.
Det fanns olika alternativ:
1. Vi hade en allierad i den andra mattanten som inte hade alla hästar i stallet men ett hjärta av guld. När the evil one var ur vägen signalerade hon och det var fritt fram att dumpa maten och springa därifrån.
2. Servetter, massor av servetter. Man tog helt sonika maten och lade den i servetterna som knölades ihop och slängdes.
3. Man drabbades av akut dövhet. Denna metod krävde sin beskärda del av mod men var ibland den sista utvägen. Man reste sig helt enkelt och gick rakryggad fram och slängde maten och struntade blankt i att elaka tanten ropade efter en och skällde på en. Ibland hann man inte, hon genomsköt en och tvingade en tillbaka till bordet. Dessa tillfällen var värst och jag kan än i dag känna klumpen i halsen av återhållen gråt.
Nu när jag är vuxen kan jag se tillbaka på dessa tillfällen och känna avsky. Det är inte långt ifrån psykisk misshandel skulle jag vilja påstå. Bara för att det handlar om mat och för att alla människor inte har samma möjlighet att äta sig mätta så var det berättigat att tvinga i barnen mat. "Ät nu" Tänk på alla barnen i afrika som inte får någon mat" Det är bland det värsta som finns, de blir väl inte mättare för att jag äter så att jag spyr. Slöseri bör undvikas men den enda som slösade var elaka tanten som lade upp mat fast man sa att man inte tyckte om.
Lika jobbigt var det när man blev bjuden på mat hemma hos någon kompis och dennes föräldrar hällde på ketchup utan att fråga i tron att "Alla barn äter ju ketchup". Jag hatar Ketchup!
Mat kan vara förenat med riktigt trevlig njutning men det kan också vara förenat med riktigt mycket obehag.
 |
| Min duktiga kille som åt hela portionen till lunch. |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar