Jag vill ta hand om all tvätt och förberedda middagen till i kväll så jag slipper hålla på med det sedan.
Allt detta finns i mitt huvud men tyvärr fungerar inte kommunikationen med resten av kroppen.
Jag har ingen energi alls idag, jag är så fruktansvärt trött. Jag känner mig lite mosig i huvudet så det kan vara allergi som spökar. Ja och så det faktum att A börjat vakna klockan 05:30 på mornarna förstås.
Den lilla illbattingen gör sitt bästa för att göra sig hörd och jag gör mitt bästa för att ignorera.
Han börjar jollra och jag går upp och ger han en flaska välling. Han skrattar och ler medan jag är ganska uttryckslös eftersom att större delen av mig sover, inklusive mitt ansikte. Jag byter blöja och lägger tillbaka han i sängen. Han jollrar för fulla muggar men jag går tillbaka in och snubblar ner i sängen igen. Det bli tyst och jag jublar inombords fast jag vet att det är att ta ut segern i förskott. Mycket riktigt tystnaden följs snart av ett mycket glatt jollrande, för högt och för glatt den tiden på dygnet. Jag fortsätter min tysta protest genom att stänga av babylarmet. Det är inte så att jag inte hör han, det blir bara lite mer dovt än när larmet är på för då är det som att han skriker mig rätt i örat.
Min princip är att så länge han är glad får han ligga där och jollra, det är ju inte så att jag somnar direkt men vi båda få vila åtminstone för jag vet att han inte är färdigsoven även om han själv gör allt för att bevisa motsatsen. Helt plötsligt har klockan blivit halv sju och E kommer in till oss. Det går upp för mig, ännu en morgon att det inte blir något mer sova av och jag hämtar min lilla gosunge. Jag försöker föra en vettig diskussion om att det inte är hälsosamt att vakna så tidigt medan jag sätter ner han på golvet. Då kommer E utspringande och de båda bröderna ser varandra i ögonen och strålar ikapp med morgonsolen. Båda lika glada att se varandra. Då tänker jag, herregud sova får jag väl göra en annan gång. Jag är så lyckligt lottad att ha dessa två underverk.
Nu å andra sidan är jag aptrött och tror att jag ska gå och slänga mig på ett mjukt plant underlag och sluta ögonen för en stund.
Ja det ska jag göra.....
Om det inte vore för att A just vaknade ur sin tupplur igen...
Livet som tvåbarnsmor, när det är som mest oförutsägbart..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar