Thinking inside my box: Det gjorde ont och gav mig en tankeställare

Som gårdagens inlägg förtäljde så framgår det med all önskvärd tydlighet att jag lider av enorm förvirring.
Min hjärna kokar över av information där hälften förmodligen är helt oviktig det är bara det att jag för tillfället förlorar förmågan att sortera och prioritera på ett vettigt sätt.
Jag har massor att göra och massor att baka till helgens kalas. Tanken var att jag skulle både städa och baka idag men om tiden blev knapp så hade baka högst prio för städa kan M hjälpa till med, baka nej inte så mycket. Som vanligt sköt jag över målet och hittade på en egen variant på kaka som tog förödande lång tid, blev asdålig och gjorde att jag tappade sugen totalt. Detta stressade mig och då får jag ännu mindre uträttat.
Dessutom är jag vråltrött eftersom att jag inte somnade förrän efter ett i natt. Jag kommer inte till ro på kvällen för jag har för mycket som snurrar i skallen och jag känner mig för stressad.
Helt plötsligt är klockan tre och det är dags att hämta E. A sov in i det sista och jag var tvungen att ge han en flaska välling och så var det förstås bajs på det så jag var ungefär 20 minuter sen till dagis.
Detta stressade mig faktiskt inte så mycket för det är ändå så svårt att få E därifrån så han blir bara glad om han får stanna lite längre, trodde jag. Gissa hur förvånad jag blir när jag kommer till dagis och E sitter i sin frökens knä. Han sitter ALDRIG i frökens knä när jag hämtar. Han sprang mot mig och jag såg ju att han var ledsen. Fröken berättade att han hade väntat så, alla kompisars föräldrar hade kommit och vanligtvis är ju jag den som hämtar först. Jag fattade ingenting för jag såg ingen på gården och ingen var i parken.
Hur som helst så sa jag till E att det var dags att gå hem och fröken frågar lite försynt om vi inte ska gå in och titta.
PANG det slog mig som en knytnäve direkt i solar plexus. Det var idag det var vernissage på dagis med efterföljande picknick, och jag glömde.
Självklart gick vi upp men jag hade ju ingen picknick med. Snälla vänner som vi har här så delar de med sig men jag känner mig ändå riktigt usel. Jag har sett den där lappen hur länge som helst men aldrig riktigt lagt den på minnet för jag har varit så säker på att jag aldrig skulle glömma en sådan sak.
Den här veckan har varit förfärlig av många olika orsaker och jag glömde helt enkelt.
Jag ringde M för att berätta eftersom att jag fick jättedåligt samvete att jag inte sagt till han att det är vernissage. Vid det läget tänkte jag inte ens på att han alltid lämnar på morgonen och har alltså sett lappen lika många gånger som jag. Jag ringde i alla fall och han förstod nog att jag mådde dåligt för han ringde bara några minuter senare och sa att han var på väg och att han fixar fika på vägen.
E bryr förstår ju inte att jag hade glömt vernissaget så det där är ju inget han kommer behöva gå i terapi för. Han blev ju ledsen för att han inte förstod varför jag inte kom när alla andra kom, jag brukar ju alltid komma först som sagt så det blev väldigt konstigt.
Det som gör mig ledsen är att jag glömde en aktivitet med barnen. Jag hade inte med mig något, jag hade inte med mig kameran så jag kunde ta bilder.
I den stunden bestämde jag mig för att dra ner ambitionsnivån till kalaset. Det blir ingen hemmagjord tårta, inte sju sorters hembakta kakor. Jag älskar att göra tårtor, men inte i stress och till vilket pris som helst.
Den här veckan har inte blivit som det var tänkt men shit happens det finns bra mycket värre saker än färdigköpta tårtor. Lite ballonger och trevliga människor så är kalaset en given succe ändå.
Jag märker ju själv att jag är stressad för jag får inget gjort. I kväll när jag hade bestämt mig för att tagga ner blev jag tio gånger mer effektiv, konstigt va.

Slutet gott allting gott ännu en gång, vernissaget slutade lyckligt. Eller jag kanske inte helt för genom ett trollslag blev det tårar och fall och missnöje på alla möjliga olika fronter men då gick alla hem så var det frid och fröjd igen, så lika våra barn är, får en nog så får alla nog.

Kram från en No more prettokalas for me!